Våra relationer är sammanhanget för barnens lärande

självstyrd inlärning

Oavsett om våra barn går i skolan, är skolskadade eller skolsjuka, eller oskolar i andra länder, är lärande något som sker inom det sammanhang som skapas genom våra relationer till barnen.

Det gör att vi föräldrar har ett väldigt stort inflytande på våra barns lärande. 

Jag fattar att det kan låta flummigt och kanske även obegripligt. Kanske beror det på att relationsfokusen i stort sett är obefintligt i skolans värld. Vi har helt enkelt lärt oss att det är orelaterat till lärande.

Min erfarenhet av och inställning till lärande, är att relationer är A och O för att lärande ska kunna ske.

För att du ska förstå vad jag talar om, tänker jag dela med mig av två exempel från min vardag: 

Kickboxning!

Häromdagen frågade en kompis mig och några andra mammor, om vi inte skulle vara intresserade av att ta en lektion i kickboxning.

Om jag ska vara helt ärlig: kickboxning har aldrig ens varit i närheten av att kvala in på min önskelista av potentiella utmaningar. 

Men det var något i mig som kände: Varför inte? Jag kan ju iallafall prova!

Jag menar, jag blir ju inte yngre, så jag kanske borde passa på?

När jag kom hem berättade jag det för Teo, min sextonårige son, som inte direkt gillar att röra på sig. Han såg både överraskad, imponerad och samtidigt skeptisk ut. 

– Du kanske skulle vilja haka på?, föreslog jag. 

Teo brukar ALLTID säga nej till nya grejer, men jag fortsätter att fråga och är van vid att ta hans nej. Märkligt nog sa han inte nej denna gång. Först kom ett: – Kanske det. Sedan kom ett: – Okej då.

Jag blev så himla glad! Och tog en stund att förklara förutsättningarna så att han skulle känna sig förberedd och trygg.

När dagen för kickboxningen kom, ville Teo inte längre gå. Jag frågade om han var nervös, och ja, det var han. Jag sa att det var jag med. Vi pratade om vad han var nervös för, och det visade sig att vi båda var nervösa av precis samma anledningar.

Det var skönt att prata om det, och att det är helt normalt att känna så när man står inför att göra något nytt. Att kliva ut ur trygghetszonen kräver mod. Och ju mer man gör det, desto lättare blir det. Men det vanligaste är nog att alltid känna ett visst obehag innan man tar det där klivet. 

När jag berättade att vi skulle vara på Explora, vårt Agile Learning Center, som är ett ställe han känner sig helt hemma på, kände han sig lugnare. 

Så fort Teo fick träffa läraren och insåg att han var trevlig, rolig, sympatisk och himla bra på att lära ut, släppte all nervositet. 

I en timme fick vi träna slag och sparkar, och det var hur roligt som helst – och naturligtvis också sjukt jobbigt! 

När lektionen var över ville läraren veta om vi ville ha en till lektion nästa vecka, sa alla ja – inklusive Teo som var hur pepp som helst!

Fobier

Häromkvällen vid läggdags, hittade Teo en gigantisk, skitläbbig spindel på sin säng. Jag är egentligen ingen stor hjälp eftersom jag är lika rädd för spindlar som Teo, men… det fanns ju ingen annan i närheten som kunde hjälpa till. Och vi kunde ju inte ha den krypandes omkring i sovrummet (och kanske huset). Jag fick fram sopborsten, och under ganska mycket skrik (från både Teo och mig), lyckades jag ha ihjäl den.

Teo vet numera att jag är rädd för spindlar. Jag trodde när han var liten att om jag låtsades att jag inte var rädd, så skulle han inte utveckla samma fobi. Jag hade fel. Fobin kom ändå. Så jag valde rätt snart att istället vara helt ärlig och autentisk med honom med min rädsla.

Jag har på detta sätt skapat ett sammanhang där vi är ärliga med varandra om hur vi känner i olika situationer. Det har gett utrymme för en acceptans för känslor som något helt naturligt – oavsett intensitet.

Vi har inga krav på att man ska vara kool när man egentligen är skitskraj, eller press och förväntningar på att man ska tvinga sig själv att göra sånt som känns helt omöjligt.

Men det ger också utrymme att överkomma rädslor och obehagskänslor genom att helt enkelt lyssna och möta honom där han är. 

Dessutom ser jag det som min roll att vara en så pass autentisk förebild jag bara kan. Det handlar inte om att jag ska kräva av Teo att han utmanar sig själv, utan att jag utmanar mig själv och att han får se mig göra det.

Vi utvecklas alla i olika takt, och Teo får se hur jag tar mig en otäck spindel för att jag måste. För jag är den enda vuxna i närheten. Och för att det är mitt ansvar att se till att min unge är trygg. Han ser att det är svårt, men att jag gör det ändå.

Att få se sin medelålders morsa testa kickboxning, svettas skiten ur sig och lära sig helt nya rörelsemönster, det är något som ger avtryck. Inte för att jag försöker vara tuff, utan helt enkelt för att jag är så himla sårbar. Och det är där lärandet sker.

ALLT det jag skriver om här innebär enorma lärdomar för honom, och sånt han enbart kan lära sig via vår relation. Det är relationen som blir det sammanhang i vilket våra barn lär sig, och det är så mäktigt!

Vad tänker du om detta? Finns det något av det som du skulle vilja ta till dig i ditt föräldraskap?