I mitt förra inlägg, skrev jag om hur vi kan stötta barns frihet och fria val.

Det blev stor positiv respons på det, men en del undrade hur man kan stötta barns val när man själv känner att det är åt skogen fel? 

Jag skulle kunna prata om vikten av att få pröva sig fram, göra misstag och hitta det som funkar för en själv. 

Jag skulle också kunna ta upp hur vår egen skolgång format oss på ett sätt som gör att vi har blivit väldigt rädda för att göra fel (inte så konstigt när man får minuspoäng på prov eller ett sämre betyg bara för att man gjort fel).

Det gör att vi ofta hindrar barnen när vi tror att de är på väg att begå ett misstag. Vi vill skydda dem, men inser inte att misstag är en helt otrolig källa till inlärning. 

Men det jag vill skriva om idag, bygger på mina egna observationer under de många år som jag arbetat med föräldrar och deras barn här i Mexiko.

Vems tid är egentligen barnens fritid?
Jag noterar att när vi vuxna hakar upp oss på något (det kan vara allt från socker, sovdags, tandborstning till skärmar) kommer barnet att haka upp sig tillbaka. Lite som att “om du försöker kontrollera mig kommer jag att göra allt för att ta tillbaka kontrollen”. 

Jag observerar också att i de fall vi vuxna börjar identifiera våra rädslor och fördomar kring våra “upphakningar” och ta ansvar för det som kommer upp istället för att försöka styra barnen, brukar barnen släppa sin upphakning. Inte med en gång. Det tar tid, men jag lovar dig att det är värt att vänta på. 

Vår oro för till exempel barnens skärmanvändning är oftast betydligt större än det som verkligen borde oroa oss på djupet: att barns tid är oerhört styrd, och att vi borde låta deras fritid vara fri på riktigt.

Faktum är att dagens barn har oerhört lite fri tid. När de äntligen får tid för sig själva, vill de verkligen göra precis det de själva vill. Ofta väljer de då saker som DE tycker om, och blir glada, motiverade eller avslappnade av. (Jag misstänker att du känner igen dig själv i det, för det är likadant för oss vuxna.)

Går vi då in och försöker styra upp det, kommer barnen att vilja ha än mer kontroll och kämpa emot. 

Relationsskapande samtal
Det gäller att vara lyhörd inför barnets behov av att själv få bestämma, ta det där ansvaret som vuxna och jobba med vår egen oro, istället för att projicera den på barnet.

Vi kan definitivt prata med barnet, men inte utifrån vad VI tycker är bäst, med målet att de ska göra som VI säger.

Istället kan vi:
1) Skapa möjlighet för intima samtal baserade på genuin nyfikenhet om vad det är barnet tycker så mycket om med det hen gör 
2) Visa öppenhet för det barnet berättar 
3) Inte fördöma utan försöka förstå barnets perspektiv och stötta det så mycket det går. 
4) Dela med oss av vad vi själva är oroliga kring och varför 
5) Fråga barnet hur hen tänker kring det vi säger
6) Fokusera på relationen och att bygga den, istället för att haka upp oss på barnets val

Detta är en konst som man lite i taget tränar upp. Empatisk kommunikation hjälper definitivt. Men det kan också vara hjälpsamt att förstå att det finns flera anledningar till att barn kan ha svårt att välja annat än exempelvis skärm, när de äntligen får fri tid.

Konsekvenser av för mycket vuxenstyrning
Den ena är att barn på grund av av så lite självbestämmande i sina egna liv, faktiskt blivit frånkopplade från sin inre kompass. De har liksom glömt att det finns annat de tycker är kul och spännande. 

Det andra är, att eftersom vuxna alltid väljer åt dem vad de ska göra, hur och när (både i skolan och i hemmet) tappar barn väldigt snabbt initiativförmågan att fritt välja (jag har sett det ske redan på förskolenivå). 

Båda sakerna ovan har jag observerat gång efter annan eftersom jag haft förmånen att arbeta både med barn i alla åldrar som går i förskola eller skola, och barn som själva styr över sin egen inlärning, och kunnat kontrastera och konstatera skillnaderna. 

Det jag ser är att det går rasande fort för vuxenstyrda barn att förlora sin inre kompass, kreativitet och initiativtagarförmåga, men betydligt långsammare att läka och hitta tillbaka. Detta är en av anledningarna till varför det tar så oerhört lång tid för hemmasittare att läka.

Oavsett vad det handlar om är inte mer vuxenstyrning lösningen, utan mindre.     

Så vad kan vi göra?
Vi kan jobba med vår egen tillit till att barnet, genom många fria val och mycket frihet, med tiden kommer att börja välja annat. 

Till det krävs tålamod, tillit och en massa is i magen, samt en stor dos medkänsla med vår egen oro.

Vi föräldrar bär på många olika programmeringar som inte är särskilt hjälpsamma, men vi kan genom både mer kunskap och övning bryta dem och skapa nya mönster som fungerar bättre för att stötta våra barn till läkning och mer frihet.

Om du har ett skolskadat barn och vill lära dig hur du kan stötta hen att läkas och bli hel igen, rekommenderar jag varmt kursen Från skolskadad till hel igen. Vi börjar i augusti och du kan anmäla dig här.

Den här gången delar jag med mig av ett underbart samtal jag spelade in i somras med fantastiska Anna Brix Thomsen, “guerrilla teacher”, lärarutbildare och barnrättsaktivist. Jag hoppas att du kommer att tycka om det!