Har du blivit anklagad för att vara släpphänt, överbeskyddande eller att curla för att du inte lyckas få iväg ditt barn till skolan?

Anklagas ditt barn för att vara lat eller för att försöka smita undan krav?

Så många föräldrar får höra ovan om och om igen, och berättar för mig om hur de blir tillsagda av skolpersonal att inte göra det för mysigt hemma eller inte låta barnet ha tillgång till skärmar, för att det då blir det svårare att få iväg barnet till skolan.

Jag skulle vilja säga att ALLT i detta bygger på en felaktig förståelse av varför problemet uppstått samt vems ansvar det är att lösa det. 

Både uppkomsten av skolskadan samt ansvaret till lösningen läggs på föräldrarna och barnet.

Men anledningen till att skolskador uppstår ligger hos skolan, dess struktur, dess fokus på kunskapsintag, där man inte förstått att en optimal miljö för lärande bara kan ske när barn känner sig trygga. Och att för att nå dit måste barn ha en solid vuxen hen kan knyta an till. 

“Ditt barn litar inte på oss!”, berättar föräldrar att skolpersonal säger. 

Nej, det har hen ju inte anledning att göra, tänker jag genast.

Tillit är något vi vuxna måste odla. Inte kräva. 

Precis som respekt är något vi måste förtjäna – genom att börja med att visa respekt för barnen – kan vi odla tillit genom att stärka anknytningen till barnen.

När barn föredrar att stanna hemma handlar det inte om lättja. 

Det handlar om att barnet lyssnar på sig själv, och inte hittar någon annan strategi för att kunna möta sina behov än att stanna hemma.

Det är alltså ett väldigt sunt beteende i grunden.

När du som förälder väljer att göra det extra mysigt hemma, är det för att du har förstått vad ditt barn behöver: trygghet och anknytning. Det är fantastiskt! 

Men inte ur skolans perspektiv. Och eftersom ingenting i skolan byggts efter barnens reella behov (utan bara efter det vi vuxna tror att de behöver) står ofta personalen som handfallen. I sin maktlöshet välter många då över allt ansvar på föräldrar och barn. 

Jag skriver detta för att du som förälder ska vara stolt över att ditt barn har klara gränser och värnar om sin psykiska hälsa. Det borde stöttas och uppmuntras. 

Jag skriver det också i förhoppningen om att lärare eller socialtjänstemän/kvinnor som läser detta öppnar upp för ett mänskligare bemötande.

Det finns lösningar. De kräver bara lite extra jobb från oss vuxna.