Jag tror att många blandar ihop självkänsla och självförtroende.

För mig är självförtroende när man är bra på en viss specifik sak eller område och man vet om det och känner sig nöjd och stolt över det. 

Det betyder att man till exempel kan ha bra självförtroende när det handlar om fotboll (antingen för att man är en bra spelare, eller för att man kan mycket om ämnet), men uselt självförtroende när det gäller att prata engelska. 

Självförtroende är alltså både resultatorienterat och prestationsbaserat.

Självkänsla handlar däremot om en inre visshet om att man duger precis som man är, att man är älskad oavsett vad man presterar eller gör. 

Man kan med andra ord ha oerhört gott självförtroende inom olika områden, men samtidigt ha en väldigt låg självkänsla. 

Att ha låg självkänsla gör oss väldigt sårbara inför vad andra tycker, tänker eller säger. Om oss själva eller rent allmänt.  

Eftersom det är ett mänskligt grundbehov att höra till (belonging) leder låg självkänsla ofta till att man försöker göra allt för att passa in.

Men att passa in är inte samma sak som att höra till. 

När man försöker passa in, betyder det ofta att man måste göra avkall på sin egen integritet – ens egna värderingar och uppfattningar – till förmån för vad gruppen tycker. 

Har man en stark självkänsla, är man inte så beroende av vad andra säger eller gör. Man vet var man själv står och vad som är viktigt för en.

Det kan i sin tur leda till andra positiva effekter, som t.ex civilkurage.

Extern validering som beröm kan leda till gott självförtroende. Men det är inte alls en bidragande faktor till stark självkänsla. Tvärtom villkorar det självkänslan och gör personen osäker och otrygg.

Hur bygger man en solid självkänsla hos ett barn om man inte har någon själv?

– “Går det ens om man själv som förälder inte fått med sig en solid självkänsla hemifrån?”, undrar en förälder som kontaktat mig.

Självklart går det. 

Det handlar om att förstå vad det är barnet behöver – och leverera det!

Barn behöver uppleva att de är viktiga och betydelsefulla för de vuxna de knyter an till. 

Det har egentligen rätt lite att göra med dina ord, vad du säger. 

Men däremot väldigt mycket med att göra hur du förhåller dig till barnet – ditt eller någon annans.

Förhållningssätt som fungerar!

Att lyssna aktivt är A och O. Visa att du är genuint nyfiken på vad ditt barn tänker, tycker och känner, och att du bryr dig på riktigt. 

Att bli lyssnade på och tagna på allvar är oftast det barn behöver av dig som vuxen. Inte att du går in och försöker fixa det du upplever bör fixas, utan bara lyssna på det barnet behöver uttrycka så att hen känner att hen är betydelsefull för dig bara för att hen är den hen är.

Men du måste också visa i handling att barnets upplevelser, preferenser, planer och tankar tas på lika stort allvar av dig som dina egna upplevelser, preferenser, planer och tankar. Det betyder att du inte per automatik ger förtur åt allt som tillgodoser dina behov, utan att du planerar tillsammans med barnet och ser till att hen får sina behöv mötta i samma grad.

Det innebär också att sluta pådyvla barnet sådant du tycker är viktigt, eller försöka få barnet till att göra något du tror eller tycker är bra – mot hens vilja. Med andra ord försäkra dig om att samtycke inte bara är ett vackert ord utan en princip du aktivt använder. 

Det handlar i korthet om att vi vuxna blir bättre på att lyssna på och kommunicera med vår barn på et sätt som gör att de känner sig sedda, hörda, förstådda, respekterade och accepterade precis som de är. Utan några hållhakar. 

Jag skulle vilja säga att bristen på detta inom skolans värld, är en av grundanledningarna till varför barn blir skolskadade. Det ligger helt enkelt inte inom skolans ramar att bygga självkänsla hos barn. 

Det betyder inte att enskilda lärare inte kan göra det – tvärtom! Jag tycker att det vore önskvärt om alla ni lärare som läser detta började jobba så här med era elever om ni inte redan gör det.

För precis som bristen på fokus på att bygga självkänsla är en anledning till skolskador, är anknytning ett väldigt starkt motgift till att skolskador ens uppstår och en del av medicinen till att barnen kan läka.  

Låter det omöjligt? 

Det är det inte, jag lovar! Men det kan kräva lite arbete att lära oss att ställa om från att vara kravfyllda och stressade till närvarande och medkännande.

Och nej, det tar inte bort utmaningarna som livet bjuder på. Men du och ditt barn kan gå igenom dem tillsammans, sida vid sida – istället för var och en på sin kant.