Det är många som under åren har frågat mig varför Teo och jag inte flyttar hem. Med ”hem” menar de Sverige. Men Sverige är ju inte hemma för Teo. Trots att han talar, skriver och läser flytande svenska och är mer svensk i sitt sätt än mexikansk, är han ändå född och uppvuxen här i Mexiko.

Det var länge sedan jag tänkte på Sverige som hemma. Jag har levt nästan halva livet utomlands, och även om jag alltid känner att jag hör ihop med Sverige och har mitt ursprungsland att tacka för så mycket (jag skulle aldrig varit den jag är idag om jag inte vuxit upp just där), så är det en mängd saker som förändrats sedan jag bodde där. Det gör att jag oftast känner mig som en väldigt främmande fågel de gånger jag är på besök.

Men en sak har inte förändrats, och det är svårigheten att få leva sitt liv precis exakt just så som man vill. Utanför ramarna.

Det är fantastiskt att det finns gratis skola. Det borde det finnas i alla länder, och jag tycker verkligen att alla världens barn borde ha rätten att få gå i skolan. Men jag tycker också att de barn som inte vill, för de behöver något som skolan inte kan ge dem, borde ha rätten att slippa. Helst av allt skulle jag förstås önska att det fanns en skola som faktiskt kunde anpassas till allas behov. Men så är det inte.

Min son Teo är en sådan som inte passar i en skola. Det blir nog lätt så för barn och ungdomar med Aspergers syndrom. Ansträngningen han tvingades göra för att stå ut en hel dag i andras sällskap, förstå och följa instruktioner, ja, bara det att behöva göra det läraren säger och inte det han själv ville, var enorm. Och hem brukade Teo komma helt slut, full av adrenalin efter att ha kontrollerat och tryckt ner sin frustration och ilska över allt han inte förstått, allt han missförstått och allt han tvingats anpassa sig till som går rakt mot hans natur. Så i december 2015, tog jag honom ur skolan som jag skapat för och åt honom.

Sedan dess fick Teo vara med mig eller med sin pappa på dagarna. Det blev en stor omställning för oss alla. Men lite i taget började Teo bli sig själv igen, och den relation vi hade djupnade för var dag. Nej, vi hemskolar honom inte. Vi ”oskolar” honom. Det innebär att vi litar på Teos kapacitet att lära sig det han vill och behöver när han vill och behöver det. Och vi finns där som resurs hela tiden.

Den första tiden efter att Teo  slutade skolan, var tuff. I alla fall för mig. Jag visste att barn som slutar skolan ofta går igenom en ”avskolningsprocess”. Det innebär en period av avgiftning och läkande ifrån alla de sår och skador som uppstått i skolan. Teo var inget undantag. Hans avskolningsprocess tog nästan ett helt år, och periodvis uppfattade jag honom som deprimerad, arg, apatisk och rätt initiativlös. Det var tufft för mig att stå vid sidan av och ”bara” finnas till. Jag visste att om jag lockade och pockade för mycket, om jag var inne och ”pillade” i hans process, skulle det ta ännu längre tid för honom att komma tillbaka.

Den första tiden läste han mest, och satt med datorn och paddan. Vi brukade gå långa promenader på stranden med hans hund. Leka med sina kompisar ville han inte, och det bekymrade mig (”hur ska han lära sig att socialisera?”) men jag lät det vara. Så vi tillbringade mycket tid tillsammans, lagade mat ihop och tog det lugnt. Jag ville lyfta bort allt som kunde uppfattas som stress eller press, och Teo fick tid att läka. Plötsligt en dag, kom både initiativtagarförmågan och kreativiteten tillbaka, och sedan dess har han gått från ”avskolning” till ”oskolning” – eller fritt lärande som vi kan kalla det på svenska.

Så här skulle vi inte kunna leva om vi bodde i Sverige. Teo skulle vara tvungen att gå i en skola, oavsett om det var bra eller inte för honom, och det är just så tusentals barn i Sverige har det idag. Det är naturligtvis fullkomligt oacceptabelt, och det känns nog för de flesta som att lösningarna är väldigt långt borta – mest på grund av det kontrollbehov som styr de skollagar vi idag fortfarande dras med. Eftersom majoriteten fortfarande slår ifrån sig alla tankar på alternativ som skulle kunna fungera så mycket bättre för dessa tusentals barn (hemundervisning, distansundervisning, sanna pedagogisk mångfald samt fritt lärande och självstyrd inlärning), har jag ställt ihop några frågor att reflektera kring:

• Hur kan man som förälder veta att man tillgodoser sitt barns behov?
• Hur kan Staten någonsin vara säker på att föräldrar kan tillgodose sina barns behov?
• Hur kan man som förälder vara säker på att ens barns behov blir tillfredsställda i skolan?
• Hur kan Staten veta och garantera att barn får det de behöver i en skola?
• Vilka rättigheter har en förälder?
• Vilka rättigheter har ett barn?
• Hur länge anses en förälder kapabel att kunna stå för allt barnet behöver och när anses det lämpligt att Staten tar över? På vilka grunder?
• Under vilka förhållanden anses en förälder kapabel att kunna stå för allt barnet behöver och när anses det lämpligt att Staten tar över? På vilka grunder?
• Vems rätt är det att utbilda barn?

Det finns inga enkla svar. Men jag vill hävda min rätt att som Teos mamma veta vad han behöver och mår bäst av.

Jag flyttade från Sverige innan jag fick Teo. Jag flydde inte landet som andra föräldrar har gjort och fortfarande tvingas göra just därför att de vill leva på ett sätt som inte är tillåtet i Sverige. Men jag flyttar heller inte tillbaka, bland annat just på grund av detta. För här i Mexiko, kan vi leva våra liv precis som vi vill, helt utanför ramarna, och Teo växer och frodas på ett sätt alla barn borde ha rätt att göra.

För övrigt anser jag att barn också är människor och bör behandlas som sådana.