Jag hör ofta den här invändningen som ett av de tyngsta argumenten mot att man skulle avskaffa skolplikten. 

Jag förstår hur den uppstått. Det finns dessvärre en mängd barn som inte växer upp i trygga bullbakande hem, och för dem kan det vara en oerhörd lättnad att slippa vara hemma. 

Jag har flera olika tankespår kring den här frågan.

Det första är: kan skolan, som den nu är designad, utöver att ge barn “en likvärdig utbildning”, dessutom utgöra en skyddad värld för barn med mindre kapabla föräldrar?

Och då uppstår ju nästa tankespår: är lärarkåren utbildad att vara skyddsnät i de fall det behövs? 

Nej , enligt mig är den det inte. För det det ingår inte i lärarutbildningen hur man skapar jämbördiga relationer som bygger på tillit, hur man hanterar konflikter eller hur man bemöter barn på ett lågaffektivt sätt.

Och trots alla de hjältar som finns inom skolans värld, existerar där också en mängd vuxna som är direkt olämpliga att ha att göra med barn.

Det vi alla eftersom vi har utsatts för dem – antingen som elever eller som föräldrar till barn som med ångest tar sig till skolan där de möter vuxna som straffar, skämmer ut och skrämmer barn dagligen. 

Det tredje tankespåret som uppstår, är: har du varit i en skola på sista tiden? Har du sett hur fruktansvärda majoriteten av dem är? De är alltsom oftast väldigt långt ifrån mysiga, trygga miljöer som behövs för att inbjuda till lärande eller samvaro. 

Är det så illa ställt att barn som far illa i hemmet inte har mer inbjudande miljöer att gå till? 

Jag fattar att det kan vara provocerande att läsa vad jag skriver. Men jag har hört från före detta utsatta barn som säger att de inte alls upplevt skolan som en fristad utan tvärtom som en väldigt otrygg plats.

Varje vecka kontaktas jag av föräldrar vars barn får ångest av att vara i skolan och kraschar på grund av ett stelbent och omänskligt system.

Ibland hör lärare och rektorer av sig som menar att min bild av verkligheten inte alls stämmer och är orättvis.

Jag tänker att många sanningar och verkligheter kan samexistera parallellt.

För mig är det viktigt att kunna se det, och utmana de kollektiva sanningar som vi ofta går och bär på. Den typen av sanningar kan nämligen vara både enögda och enkelspåriga och rymmer inte alltid alla och allas perspektiv.

Så är det för mig när man säger att skolplikt måste finnas för att utsatta barn ska ha en fristad. 

Jag är självklart för att de ska ha en fristad. Men jag tror inte att den behöver vara skolan. Och det får inte ske på bekostnad att andra barn far illa i ett system som inte fungerar för dem. 

Skolplikten borde inte få hindra alternativa vägar till inlärning och utbildning.

Om vi på allvar vill finna lösningar för att garantera alla barns välbefinnande, måste vi se utanför det system vi har idag.

Det är nämligen ytterst inte bara en fråga om skolsystemet. Det handlar om samhället i det stora hela: vad vi anser viktigt, vad vi prioriterar, hur vi väljer att leva våra liv.

Så länge yttre faktorer som resultatshets och produktivitetsfokus får styra, kommer vi alltid att i sitta fast i en rävsax där barnets mående inte är det centrala.

Om vi däremot fokuserade på relationerna till barnen och deras välbefinnande, och öppnade upp för pedagogisk mångfald, samtyckesprincipen inom inlärning och möjligheten till fritt lärande, tror jag att vi skulle kunna skapa en ännu bättre skolor strukturerade kring närmiljö och småskalighet. Det skulle betydligt lättare garantera att alla barn, oavsett hemmiljö, skulle trivas, må bättre och frodas. 

Det är sådant jag skulle vilja att vi provpratade om. Öppet och förutsättningslöst. För om vi låter våra tankar begränsas av det system vi har idag, reglerat av skollagar, läro- och kursplaner, kommer vi alltid att röra oss i cirklar. 

Det finns andra lösningar, men inte i Sverige. Det är synd. Vi har så mycket att lära.

Delar med mig av en video jag gjort på ämnet där jag talar lite mer utförligt om vad jag anser om detta.