Maktutövande och förtryck i alla dess former är något jag inte tål. 

Det spelar ingen roll vem som är utsatt: kvinnor, BIPOC, LGBTQ+, grupper med annat etniskt ursprung, folk från andra religioner – eller barn. 

Jag blir vansinnig! För grunden till vem som har makt bygger på föreställningar som både är skeva och godtyckliga. 

Jag funderar mycket över detta med makt och vilken makt jag har. 

Som vit med stort intellektuellt och kulturellt kapital i ett land (Mexiko) där majoriteten av människorna är bruna och inte vuxit upp med samma förmåner som jag. 

Som vuxen i ett samhälle som ger mig rättigheter som inte barn har: adultism.

Min makt är ett privilegium, och den vill jag ta ansvar för. Det betyder inte att jag alltid lyckas, men jag jobbar på det dagligen. 

Jag är övertygad om att om alla barn:

• blev mötta där de är, accepterade och respekterade för vilka de är;

• blev lyssnade på och stöttade i sina val;

• om alla deras interaktioner med vuxna skedde under samtycke;

• och deras behov av trygghet, nära anknytning, frihet och personlig makt blev tillgodosedda;

så skulle världen se väldigt annorlunda ut. 

Om vi trots allt (på grund av gamla programmeringar och vanor) ändå råkar begå maktövergrepp, har vi förhoppningsvis mognaden att kunna backa och säga förlåt. Göra om och göra rätt. 

Det gäller i alla sammanhang. Inte minst med våra barn.