Att ha ett barn med autism har för mig gått ifrån frustration (där jag inte visste hur jag skulle hantera honom eller – än värre – andras förväntningar), till att vara något av det mest spännande jag varit med om.

Oftast fascineras jag av Teos briljanta intelligens, kritiska tänkande och förmåga att se världen ur en annan lins. Intellektuellt är han extremt självständig och oberoende.

Men han undviker fortfarande situationer som får honom att känna sig alltför olustig, där pressen, kraven och stressen blir förlamande. 

Och trots att jag oftast förstår hans behov, blir jag ibland ändå stressad över att det finns områden där det tar längre tid för honom att mogna. 

Som att gå till affären och handla. Det har fortfarande inte skett. Han vägrar. Känner sig inte trygg, och säger “Mamma, jag är fortfarande inte redo”. 

Och jag tänker på andra barn i hans ålder (eller yngre) som jobbar på restaurang, har gått livräddarkurs och fått sommarjobb, eller liknande. Och så kan inte min 17-åring gå och handla. 

Det är då jag måste påminna mig om hur det vara för mig när jag var liten. Jag tyckte allt sånt var extremt obehagligt. Kunde inte ringa och beställa en pizza förrän jag var nästan 30. Japp.

Jag minns också hur det slog tillbaka när mina föräldrar försökte förmå mig att göra saker som jag inte var redo för. Jag satte mig på bakhasorna totalt.

Så jag får ibland ta ett STORT kliv tillbaka och påminna mig om att jag inte är här för att tvinga honom framåt i hans utveckling. Jag är här för att LITA på både honom och hans process.

Och det funkar så mycket bättre!

Teo hade aldrig varit intresserad av matlagning tills för ett år sedan. Då dök han in i konsten att göra dumplings (som dessutom är ägg- och glutenfria). Utan någon hjälp lagar han numera alla möjliga avancerade och helt otroligt goda rätter!

Han ger mig en lista med ingredienser. Jag handlar. Och sedan lagar han maten! Alltså, behöver jag mer bevis på att han håller på att bli vuxen?

Så när jag observerar Teo, kan jag tydligt se att han håller på att bli både mer självständig och oberoende – men på andra sätt än jag förväntat mig. Jag måste bara sluta jämföra honom med andra. Och LITA på honom och hans process.