-”Men Rebecka, hur kan du veta att Teo lär sig det han behöver i livet?”

Det kan jag inte veta. Men det kan inte du som har ditt barn i skolan heller.

För faktum är att ingen av oss kan veta hur framtiden kommer att gestalta sig och vad våra barn kommer att behöva när de blir vuxna.

Däremot tror jag att barn som får vara fullt i kontakt med sin inre konfigurering och låta den leda dem framåt, stöttade av välvilliga vuxna som ger dem möjlighet till en miljö som främjar fri upptäckarglädje, kreativitet och nyfikenhet, utvecklar en mycket stor anpassningsförmåga till de förhållanden som råder samt kapacitet att lära sig det de behöver i nuet.

Det finns en acceptans i vår livsstil för att vi inte har en aning om hur framtiden kommer att bli, kombinerat med en tillit till att Teo utvecklar sig på ett sätt som är rätt för honom, eftersom det är hans konfigurering som styr.

Det jag har fått släppa på är kontrollen och övertron på att jag kan styra saker och ting åt “rätt” håll. Ungefär som om jag kunde veta vad som är rätt för Teo.

Teo och ingen annan måste fatta besluten som påverkar hans liv. Han kommer att begå en mängd misstag, precis som alla andra. Men kanske ligger den stora skillnaden i min attityd i att jag inte ser de misstagen med fördömande blick. Tvärtom! Jag firar misstag som delar av steg på vägen, tillfällen till reflektion, insikter, lärande och inre växande.

Tänk vilken enorm gåva att få lära sig att misslyckas utan att känna sig misslyckad. Det är den gåvan jag ger min son när jag litar på att hans konfigurering måste få styra – även när den leder honom in på “fel” väg. För vem kan veta eller tro sig kunna döma vad som är rätt eller fel.

Ytterst handlar detta för mig om hur jag bäst kan stötta mitt barn i att bli ansvarig för sitt eget liv. Är det genom att ta över hans liv och försöka styra det åt honom, eller är det genom att lära mig lita på honom och låta honom styra – allt medan jag som förälder finns här villkorslöst som stöd när han behöver det? Är det genom att kräva att han ska klara av saker innan han är mogen för det, eller är det genom att vara inlyssnande och låta honom visa mig vad han är redo för – och ta föräldraansvaret och backa upp honom när det behövs?

För mig är svaret tydligt:
Tillit i stället för kontroll, och ett maximalt stöd kombinerat med minimal styrning och störning.