Fyra år av självstyrd inlärning
I december 2015 tog vi klivet ut i oskolningens värld, Teo och jag. Oskolning, självstyrd inlärning eller fritt lärande som det också kan kallas. Jag var aldrig orolig för att Teo inte skulle lära sig det han behöver, för jag vet att han precis som alla andra människor är programmerad till att lära sig hela tiden, av exakt alla situationer han befinner sig i. Inte heller var jag särskilt upphängd på just vad han skulle ägna sig åt, när han äntligen fick friheten att själv styra över sin tid och sina aktiviteter. Jag ville ge honom friheten att själv bestämma, samt min fulla tillit till hans val och processer.
Det jag var bekymrad över, var huruvida min son med Aspergers syndrom, skulle kunna bli en socialt fungerande person eller inte. Jag hade under så många år fått höra att Teo måste gå i terapi för att lära sig att hälsa, tacka och rent generellt bete sig på ett mer socialt accepterat sätt. Och jag hade gått på det! Ska jag vara helt ärlig ville jag slippa känna mig som en dålig mamma med en ”ouppfostrad” son. Dessutom ville jag inte att andra vuxna skulle känna sig förolämpade av min sons beteende. Det var helt uppenbart för mig att jag inte hade satt Teo i första rummet. Det hade aldrig handlat om att acceptera honom precis som han är, utan bara om mitt och andras välbefinnande. Jag hade fruktansvärt dåligt samvete för hur jag pressat honom att göra saker han inte var redo för.
När vi valde oskolningens väg, blev det självklart att släppa alla sådana krav, eftersom oskolning, eller självstyrd inlärning, bygger på principerna frihet, samtycke och tillit. Det betyder att vi vuxna väljer att lita på barns naturliga förmåga att lära sig det de behöver, och barnen har friheten att själva välja vad de vill lägga sin tid på. Det finns inget tvång. Allt bygger på samtyckesprincipen.
Jag kunde alltså sluta fortsätta ställa alla dessa socialiseringskrav på Teo och istället fullt ut börja lita på att han skulle lära sig det han behövde när han själv var redo.
Det blev en befrielse för både Teo och mig. Jag slutade lite i taget att bry mig om vad andra tyckte om honom när han ignorerade dem eller blev selektivt stum, och började stå upp för Teos rätt att vara som han är. Och Teo började lite i taget känna sig accepterad som den person han är.
När jag tittar på Teo idag, känns det som att han landat i sig själv. Fjorton år gammal. Lång, storfotad med yvigt hår, är Teo en fri människa. Han är ohämmad och härligt vild. Kreativ, reflekterande, kritiskt tänkande och filosofisk. Han är smart, snabb i munnen och, skulle jag säga, ett komiskt geni. Extremt självstyrd och med en solid självkänsla, bryr sig Teo inte om vad andra tycker om honom. Samtidigt han är snäll, generös och omtänksam mot andra – människor som djur. Han har ett stort hjärta, och avskyr folk som inte är autentiska. Och det är de senaste två åren, som Teos sociala färdigheter börjat utvecklas ordentligt, helt utan press eller tvång utifrån.
Teo hälsar, tar i hand, ser folk i ögonen. Han tackar, säger ”hej då” och ”trevligt att ses”. Ibland frågar han hur man bör hantera en viss situation eller vad som passar bra att säga. Ofta ställer han frågor som får mig att se att han verkligen vill förstå anledningarna till varför folk beter sig som de gör. Han är oerhört uppmärksam på ansiktsuttryck, och tolkar dem numera helt rätt. Jag ser att han njuter av att få in så mycket information som tidigare liksom inte funnits på kartan för honom.
Teo har mognat socialt. Jättemycket. Det har tagit längre tid för honom än för andra, men han har gjort enorma framsteg. Och de framstegen började när vi valde att lita på honom och sluta pressa honom.
Han kan fortfarande vara rigid i sitt tänk. Jag vet att hans tonårshjärna är i full utveckling, och att hans logiska förmåga ökar för var dag. Han älskar att argumentera, men kan fortfarande inte alltid se alla sidor. Det gör inget. Jag vet att han är på väg. Så jag släpper argumenten när jag märker att polletten inte trillar ner. Vad är viktigast? Vår relation eller att jag ska ha rätt… Det är lätt att svara på!
Teo har fortfarande svårt att hantera övergångar, och gillar inte när man utan förvarning byter plan. Han måste informeras i tid, och få alla anledningar förklarade för sig. Kan han dessutom få rätten att vara med och fatta besluten i vår lilla familj, flyter allt givetvis bättre. Han, som vilken annan människa som helst, behöver ju känna sig inkluderad. Han kan bli fly förbannad på en halv sekund, men hans självkontroll är betydligt bättre nu än för ett par år sedan. Och det trots att han är mitt i tonåren.
Utöver detta är det numera nästan omöjligt för utomstående att fatta att Teo har Aspergers syndrom. Han talar tre språk flytande. Ingen svensk som möter honom för första gången skulle kunna tro att han är född och uppvuxen i Mexiko. Han låter som vilken svensk som helst. Han tycker fortfarande inte om att främmande människor tar i honom (men vem gör egentligen det?). Han är lite som en katt. Man får nalkas lite försiktigt. Har man tur och Teo gillar ens vibb, får man genuin kontakt. Annars inte.
Om du träffar Teo, kan det vara bra att veta att han älskar fantasy. Drakar, dvärgar och alver är hans pryl. Och om han plötsligt brister ut i någon märklig rotvälska är det fullt möjligt att han håller på att förolämpa dig på drakspråk (en av de många saker han håller på och lär sig). Teo älskar också djur, framför allt katter, mopsar och pangoliner (myrkottar heter de också). Just nu fokuserar han på runor, fonetik och lingvistik. Han tycker att de flesta människor är helt dumma i huvudet, och att vår planet skulle må mycket bättre om vi alla bara kunde dö ut. Gillar du att gå ut i skogen, bygga kojor, gillra fällor eller jaga, skulle Teo nog gärna haka på. Primitive technology och överlevnadsstrategier lockar honom, och något jag själv inte kan erbjuda. Men ha inte för bråttom! Finns där, men låt Teo komma till dig. Och snälla, rufsa honom inte i håret, lägg inte handen på hans axel, och framför allt krama honom inte!