Jag förstår tanken bakom skolplikten: att kunna garantera att ALLA barn får en likvärdig utbildning. Det låter demokratiskt och bra i teorin. 

I praktiken fungerar det dock inte lika bra. Det blir lätt så när man tror att en storlek ska passa alla.

Tänk: skor. Inte fasen kan alla ha storlek 40, även om det råkar vara den storleken som utgör medelvärdet. 

Samma gäller utbildning. Alla har inte samma intressen, talanger och förmågor. Och inte behöver världen folk som kan exakt samma saker. Vilket slöseri på kreativitet, kompetens och innovation!

Med tanke på att nästan en femtedel av alla grundskoleelever går ut grundskolan utan fullständiga betyg, och kanske upp till 70.000 barn har problematisk skolfrånvaro (källa: Prestationsprinsens rapport Skolans tomma stolar), borde vi alla ifrågasätta värdet av både läro- och kursplaner, samt faktiskt själva skolplikten. 

“Men hur ska vi då kunna garantera att alla barn får lära sig det de behöver?”, undrar du kanske.

Ja du, som framgår av det jag redan skrivit, lyckas vi inte ens med den hårda kontroll vi har idag att garantera någonting alls. 

Men om jag får provtänka, skulle mitt recept för framtiden se ut ungefär så här:

• Ta bort skolplikten och ersätt den med lärorätt: istället för att barn ska lyda under plikten att befinna sig i skolan, hamnar ansvaret på oss vuxna att se till att ALLA barn får möjlighet att lära sig det de vill, behöver och har lust till, VAR de vill, NÄR de vill och på det SÄTT som passar alla och envar bäst.
• Inför pedagogisk mångfald: eftersom en storlek inte passar alla måste det finnas reella alternativ som speglar den mångfald av barn vi faktiskt har. Renodlad Montessori, Waldorf och Freinet har sin plats i vårt samhälle, men det har också demokratiska skolor som Sudbury schools eller Agile Learning Centers. 
• Inför möjligheten till fritt och självstyrt lärande: barn och unga är så mycket mer kapabla att själva styra över sin egen inlärning än vi tror. Jag vet, eftersom jag ser det dagligen. Om du inte tror mig kan du kolla in the Alliance for Self-Directed Education och se vad som händer i resten av världen.
• Inför samtyckesprincipen även inom inlärning: därför att tvångsundervisning rimmar illa med demokrati, och för att knoppen är lika viktig att skydda som kroppen. 
• Inför flexibilitet: att få gå två-tre dagar i veckan i skolan eller på ett lärocenter kan vara tillräckligt för många, och kanske komplettera med fritt lärande eller distans- eller hemundervisning.
• Inför möjligheter för alla till distansundervisning: det passar inte alla, men det passar en del och de borde få den möjligheten att lära sig.
• Inför möjligheter till hemundervisning: det är väldigt få familjer som i dagsläget är intresserade av hemundervisning, men de som är det måste få den möjligheten.
• Inför lärlingssystem: vissa är praktiskt lagda och lär sig bättre i en miljö där man de få utveckla färdigheter och kunskap kopplat till verkliga miljöer. 

Min poäng är: vi är alla olika på så många sätt. Vi måste kunna tillgodose de individuella behoven på ett betydligt mer innovativt och kreativt sätt än den enkelspåriga och likriktade skolmodell vi har idag. 

Den kan ju ändå inte garantera det den säger att den ska garantera. Och mer kontroll är inte medicinen.

Tänk om vi istället vågade öppna upp för nytänk och alternativa lösningar.

Tänk om vi tillsammans fokuserade på  att tänka fram lösningar på de svårigheter och utmaningar som självklart uppstår när man släpper något gammalt och bereder plats för något helt nytt. 

Tänk om vi gick från rädsla och kontroll, till tillit och frihet. Vilka andra möjligheter skulle då inte öppna upp för oss?

Det är klart att det går! Det krävs bara att vi vågar.

Den här gången delar jag med mig av ett underbart samtal jag hade med min vän Klaus Kontis angående frihet, lek och lust att lära. Hoppas det inspirerar dig lika mycket som det inspirerade mig!

PS. Om du är förälder till ett skolskadat barn kan det vara bra att veta att kursen Från skolskadad till hel igen startar i augusti. Mer information hittar du här!