Change-up är ett så kallat agilt verktyg vi som driver ett Agile Learning Center/Community använder med barn, personal och föräldrar för att lösa problem, hitta smarta sätt att fungera ihop, skapa förståelse och bygga relationer så att vi alla kan trivas tillsammans.

I vår familj har vi börjat använda det varje vecka, för det är alltid saker som kommer upp och som kräver en lösning, behöver redas ut eller förbättras. Ibland kan det också kännas utmanande att ta svåra samtal, och då är Change-up ett fantastisk verktyg att använda. 

Det bygger på samma delar som Empatisk kommunikation:

1) En neutral observation – dvs. ingen kritik eller fördömanden (no shame, no blame som man säger på engelska)
2) De känslor som den observationen för med sig. 
3) Vilka underliggande behov som inte blivit mötta. 
4) Hitta en lösning som alla kan samtycka att pröva. 

Lösningen testas sedan i en vecka eller mer, innan den utvärderas för att se om den fungerar. Om den fungerar är allt väl! Om den inte fungerar tittar vi på den igen och ser om den går att förbättra eller om vi måste hitta en ny lösning. Och så prövar vi den igen i en vecka, utvärderar och så vidare.

Innan vårt senaste möte hade Teo tagit upp ett väldigt känsligt tema med mig, som han inte visste vad han skulle göra åt. Han berättade att han tyckte att det var för stökigt och ostädat hemma hos sin pappa, och sa att han hade en massa fördömande tankar kring det och att det inte kändes bra alls. 

Jag föreslog att vi skulle ta det till Change-up, men Teo var tveksam. Han kände att det helt enkelt inte fanns ett bra sätt att prata om det på. 

-Litar du på mig? frågade jag. “Du vet att har funkat jättebra tidigare.”

Det gjorde han. Och så hjälpte jag honom att formulera en neutral observation:

“Jag tycker om när det är städat och rent.”

No shame, no blame. Bara ett enkelt konstaterande. 

Vårt familjemöte blev helt fantastiskt, och som vanligt när vi använder Change-up till svåra teman, fördjupades kontakten mellan Teo och hans pappa.

Men hur då?

Jo, efter att ha gått igenom vad Teos observation handlade om, fick Teo berätta hur han kände kring situationen. Han sa att den skapade ett obehag i honom, att han kände sig illa till mods, rätt besviken och irriterad och samtidigt hopplös – som att det aldrig skulle bli bättre.

Alberto lyssnade och tog in informationen utan att gå i försvar. Sedan berättade han att han kände både skam och skuld över att inte ha lyckats erbjuda Teo ett mysigt hem, och att han samtidigt kände både press, självbesvikelse, och dessutom var ledsen och trött.

Jag såg hur Teo verkligen tog in det Alberto sa. Och när hans pappa la till: -”När inte du säger hur du känner Teo, då tror jag att allt är okej.” tog de varandras händer och satt så en stund.

Sedan tittade vi lite på de underliggande behoven. För Teos del handlade det om att vara bekväm, kunna slappna av, ha stabilitet, tillit och stöd. Och för Alberto handlade det om harmoni, balans, kompetens och ansvar.

Nu hade vi alla en rätt bra bild av hela situationen. Det var därför enkelt för Alberto att föreslå och kommitta sig till en lösning: 

När Teo inte är hos mig kommer jag att städa och rengöra mitt hem så att det blir fint och mysigt. 

Jag la till: Teo bor hos mig den här veckan så att du får tid till det. 

Vi ska ha Change-up idag igen. Jag vet att Alberto städat som en galning hela veckan, så det ska bli spännande att höra hur det gått och om hans lägenhet är reda att ta emot Teo imorgon kväll!

Att skapa den här typen av kontakt med våra barn kräver öppenhet och vilja hos oss vuxna att jobba med oss själva och våra egon. När vi gör det förbättras relationen med våra barn helt oanade sätt!
Du kan lära dig grunderna i Empatisk Kommunikation!