Det finns olika slags föräldrar. En del ligger mer åt det kontrollerande hållet, och andra kan ha svårt att finna sitt ledarskap som förälder. Just det här inlägget riktar sig till de vuxna som är mer kontrollerande och som upplever att de måste gå in och styra upp, eller uppfostra sina barn.

Barn är också människor. Jag brukar säga det ofta, och många vuxna reagerar med en förvånad min. De menar att det är ju självklart. Samtidigt ser jag att en mängd vuxna behandlar barn väldigt annorlunda mot hur de skulle behandla en vän eller kollega. De talar till barn på ett sätt som skulle får vilken vuxen som helst att säga upp bekantskapen omedelbart. Det kallas adultism.

Men barn är också människor, och vuxna som barn delar samma basbehov. De basbehoven är universella. Till exempel behöver vi alla anknyta till andra människor; och vi behöver känna oss kapabla, oberoende, självständiga och det innefattar möjligheten att få fatta egna beslut. Dessutom behöver vi ha frihet att få vara de vi är; känna lugn och ro (både fysiskt, mentalt och känslomässigt); få uppmärksamhet, uppskattning och kärlek; känna att andra litar på oss; kunna uttrycka oss fritt; accepteras som vi är och känna oss sedda och hörda. Men vi behöver också känna att vi bidrar, att vår närvaro betyder något, känna att vi hör till.  Vi behöver känna oss respekterade och inkluderade, men också att få avskildhet samtidigt om vi behöver känna stöd när vi behöver det. Vi behöver också känna oss trygga; samt naturligtvis tillfredsställa alla fysiska behov (som rörelse, vila, näring, beröring etc.).

Om man som jag, praktiserar non-violent communication (det jag kallar empatisk kommunikation), ser man att precis allt en människa gör drivs av motivationen att kunna tillfredsställa ett eller flera behov. Det gäller oavsett om du är ett barn  eller en vuxen.

Den stora skillnaden mellan barn och vuxna, är för mig att en vuxen kan tillfredsställa sina behov utan extern hjälp. Barn däremot, kan inte alltid det. Antingen för att de inte kan uttrycka sina behov tillräckligt väl så att de vuxna kan förstå vad de behöver, eller för att de vuxna helt enkelt ingriper lite för snabbt och därmed hindrar barnet från att tillfredsställa sina behov. Jag observerar det dagligen: på ett fik, i matvaruaffären, på mitt dagis… Jag vill dela med mig av varför det har blivit så viktigt för mig att påminna vuxna om att barn är människor, för om vi behandlar dem som personer och inte som barn, får det helt andra konsekvenser. Inte bara för barnen utan faktiskt för samhället vi lever i.  

Att lyssna med medkänsla på ett barn, och försöka förstå vilka behov som ligger bakom barnets känslouttryck och beteende, är nyckeln till hur vi kan följa och stödja en ung människas utveckling på ett hälsosamt vis. Själv är jag övertygad om att det faktiskt är det enda sättet att garantera att barn får en solid självkänsla. Och enbart med en solid självkänsla, kan en människa utveckla sitt maximala uttryck av den största visionen de har av sig själva.

Därför borde vi vuxna inse att det är detta som är vår kanske viktigaste uppgift. För när ett barn växer upp med en stark självkänsla behöver vi aldrig oroa oss för hur det kommer att gå för hen i framtiden. Barn som växer upp vetande vilka de är, vad de tycker om, vad de vill, och som känner sig hörda, respekterade och stöttade villkorslöst, har redan allt som behövs för att lyckas skapa de liv de vill ha. De överkommer nästan vilket hinder som helst, och när de misslyckas har de säkerheten och resiliensen att försöka på nytt. Tvivlar du på att jag har rätt i det jag säger? Det är kanske för att du inte hade turen att växa upp på det viset.

Bebisar visar redan från allra första början sina känslor, och allt de egentligen ber om är att vi ska hjälpa dem  att tillfredsställa sina behov. De gråter när de är hungriga, när de är trötta, när de vill känna fysisk närhet. De kan uttrycka att de behöver något: exakt vad är föräldrarnas jobb att klura ut.

Medan barn är så små, verkar de flesta vuxna förstå detta. Men ju äldre de blir, desto mindre förståelse får de från oss vuxna. För det första tror jag att många föräldrar helt enkelt inte har klart för sig att barn (precis som vi vuxna) hela tiden gör sitt bästa för att få sina basbehov tillgodosedda. Resultatet är att vi tycker att de är manipulativa, och att vi måste styra upp deras beteende så att de lär sig att “bete sig som folk”. För det andra, tycks många vuxna inte se hur otroligt kapabla våra barn är. Det gör att vi är lite för snabba med att hjälpa till. För det tredje ser jag hur vi ofta sätter ribban alldeles för högt: vi förväntar oss att barn ska vara kapabla att göra saker de inte alls ska kunna vid en viss ålder (som att sitta still, vara tysta och göra som mamma och pappa säger). Vad som brukar ske är att barnen har andra basbehov som “stör” våra förväntningar, och de brukar vara behov som måste tillfredsställas bums: som till exempel att röra på sig och utforska sin omgivning.

Sammantaget, får detta oss vuxna att tro att våra barn inte är kapabla, att de inte går att lita på, att de måste styras upp, övervakas och kontrolleras så att de utvecklas till “bra personer”. Istället för att stötta våra barn, gör vi det precis motsatta och i ren ignorans misslyckas vi helt att tillfredsställa deras basbehov.

Vad är det då vi bör göra, som mer medvetna vuxna? När det gäller fysiska behov skulle man kunna tänka sig att det borde vara relativt enkelt: byta en kissig blöja; lämna en vattenkanna framme så att barnet själv kan dricka; krama ett barn som ger uttryck för att få kärlek och knyta an en stund. Dessvärre upplever jag många gånger att vuxnas handlingar väldigt sällan har som motiv att hjälpa barnet att tillgodose sina behov.

Hos en dagmamma eller på ett dagis får inte alltid ett barn dricka när hen är törstig. Alla ska dricka vid maten, och tänk hur det skulle bli om alla barn drack när de ville och blev kissnödiga vid fel tillfällen eller mätta så att de inte äter ordentligt. I skolan låter inte alla lärare barnen att gå på toaletten när de behöver. Inte heller får barn alltid klä sig som de vill och ge uttryck för sin egen personlighet. Vi vuxna gör väldigt mycket för att lägga oss i och tvinga barn att bete sig på ett för oss acceptabelt sätt. Och det har ofta ingenting att göra med vad barnen egentligen behöver.

Jag ser familjer som försöker tvinga sina barn att sluta med blöjor, fast barnen fortfarande inte är redo, och där blöjan dels kanske är en del av barnets trygghet, dels en del av barnets självbestämmanderätt. Jag ser familjer där man försöker tvinga ett barn att sluta med nappen, en napp som kanske inte behövts om barnet fått amma längre och därmed fått sitt anknytnings- och trygghetsbehov ordentligt tillgodosett. Jag ser familjer som låter sina barn skrika sig hesa till sömns därför att de måste vänja sig vid att bli självständiga på ett vis som passar oss – inte dem. Kontentan är, att vi helt enkelt gör väldigt mycket för att inte tillgodose våra barns basbehov. Istället berövar vi dem, dessa sköra och ömtåliga små människor, på fysisk kontakt, uppmärksamhet, ömhet, förståelse, trygghet och en känsla av att vara beskyddade: allt det de behöver för att kunna utvecklas på ett hälsosamt vis (både psykologiskt och neurologiskt).

Visst är det så att när ett litet barn märker att ingen kommer när hen gråter, så slutar hen efter en tid att gråta (och stör oss därmed inte längre). Men det betyder inte att barnet är mer tryggt och självständigt. Det betyder bara att hen lärt sig att hen inte är tillräckligt betydelsefull för sina föräldrar. Ångesten hen känner försvinner inte bara för att gråten slutat. Istället för att utvecklas till en trygg människa, har vi en till person som förmodligen kommer att ha svårt att utveckla en solid självkänsla och tillit till andra människor.

När det gäller mer abstrakta basbehov, är det uppenbart för mig att vi oftast inte har en aning om att de ens existerar. Inte heller förstår vi att både vuxna och barn har samma behov. Det är kanske det som gör att vi inte förstår hur viktigt det är att hjälpa barn att få dem tillgodosedda. Det sorgliga är att om vi inte stöttar barnen med detta, blir det väldigt svårt för dem att lära sig lyssna på sina egna behov och ta dem på allvar. Och hur ska de då någonsin lära sig att lyssna på och förstå en annan människa, och kunna respektera en annans behov?

Ofta är det så, att ju äldre barn blir, desto större förmåga har de att tillgodose flera av sina behov. Problemet är bara att de ofta använder strategier som krockar med våra egna strategier för att tillgodose våra behov. Det brukar leda till att vuxna försöker tvinga barn att sluta upp med vad de håller på med, eftersom vi prioriterar våra behov som viktigare än barnens (vi är ju ändå vuxna och därmed av naturen viktigare). Följden blir ett aktivt förtryck av barnen, där vi undgår att ge dem möjligheten att växa och utvecklas helt naturligt. Låter det lite extremt? Läs vidare och se om du kanske ändrar uppfattning.

All människor vill känna sig kapabla. Hur ofta brukar du ingripa, utan att tänka på det, när ditt barn försöker klara av något på egen hand? Brukar du hälla upp drickan så att hen inte spiller ut allt på golvet? Knyter du hens skor, för du har bråttom? Hen vill klättra upp i ett träd, men du förbjuder det för hen kan trilla och göra sig illa. Hen vill hjälpa dig att skära grönsakerna, men du vill inte att hen ska skära sig (dessutom är det kaotiskt att laga mat med barn, så du föredrar att göra det själv).
Hur många gånger brukar du ingripa i onödan, och istället för att låta ditt barn känna sig kapabel, gör du henne oförmögen att göra saker på egen hand? 

Alla människor behöver känna sig oberoende och självständiga. Hur ofta fattar du beslut åt ditt barn? Bestämmer du hur hen ska ha håret? Vilka kläder hen ska ha på sig (“Det är faktiskt kallt ute idag!”)? Hur hen leker eller med vem? Vilka aktiviteter hen bör göra efter skolan? När det är dags att gå och lägga sig? Hur mycket skärmtid hen har rätt till?

Brukar du lägga dig i hur ditt barn gör saker, och istället för att låta henne utveckla sin egen förmåga att fatta kloka beslut, prackar du på dina egna preferenser? “Kloka beslut? Men det är ju bara ett barn!”, kanske du tänker? Ja, ditt barn är bara ett barn, men om du inte låter henne fatta beslut, begå misstag, utvärdera resultatet och på så vis lära sig att fatta ett klokare beslut: när och hur tror du att hen ska lära sig det?

Du vill att ditt barn ska bli självständigt och oberoende, men när du lägger dig i den processen lyckas du med det motsatta. “Ja okej”, säger du kanske “men min son på tre år kan inte fatta stora beslut.” Nej, det kan han naturligtvis inte, men oftast vill inte en treåring fatta särskilt stora beslut för det skulle skapa en massa osäkerhet och rädslor. Eftersom du är den som ansvarar för att skapa trygghet för ditt barn ankommer det på dig att fatta de stora besluten. Men, ditt barn behöver få fatta små beslut som gör att hen känner sig självständig, oberoende, respekterad, lyssnad på och förstådd. Och beslutsfattande är något man måste träna på. Som vuxna kan vi hjälpa barnen genom att anpassa nivån på beslutsfattandet enligt ålder och individuell förmåga. Annars kommer ditt barn inte ha fattat ett enda vettigt beslut innan hen är 18 år och plötsligt vuxen.

Alla människor behöver frihet att få vara de vi är.Hur ofta brukar du ha åsikter om hur ditt barn är eller vad hen ägnar sig åt? Hur ofta skulle du vilja att hen var mer som sin syster/grannpojken/bästisen/eller som du själv? Hur pass accepterar du egentligen ditt barn villkorslöst, precis som hen är?

Brukar du uttrycka du åsikter om ditt barn (inombords eller verbalt)? Märker du när du varken accepterar hur hen är eller hens beslut?

Vi har alla rätt att vara de vi är och bli accepterade för de vi är: utan fördömanden, utan att bli bortstötta. Vi har rätt till våra åsikter, och ibland tycker våra barn väldigt annorlunda än oss. Det är bra! Det betyder att de tänker och reflekterar.
Vi har också rätt till vår egen smak. Kanske vår musiksmak skiljer sig väldigt från våra barns, men smaken är som baken. Det finns ingen bra eller dålig smak.
Vi har alla rätt till våra egen kropp och vår egen sexualitet. Samma gäller för barnen. Accepterar du ditt barn som hen är? Även om det skulle visa sig att hen har en annan sexuell preferens än du själv? Jag frågar, eftersom jag ser att det fortfarande är ett stort tabu hos många föräldrar, och jag föredrar att vara så tydlig jag bara kan.

Vill du att ditt barn ska utveckla en solid självkänsla, att hen ska veta vad hen vill, vad hen tycker om, vad hen är kapabel till, vad hen vill lyckas med? Vill du att hen ska veta att hen kan göra och bli precis det hen vill? Acceptera henne villkorslöst, precis för den hen är, utan fördomar och fördömanden.

Vi har alla rätt att uttrycka våra känslor. Hur ofta accepterar du ditt barns känslouttryck? Får hen bli arg? Får hen gråta? Får hen vara blyg? Hur ofta försöker du att få ditt barn att bete sig på ett socialt accepterat sätt?

Brukar du försöka dämpa ditt barns känslouttryck för att du själv ska slippa känna ångest; för att hen inte ska vara till besvär; för att du inte ska känna dig som en dålig förälder inför andra? Det är så vanligt, men vi har alla rätt att känna det vi känner. Känslor är naturliga och de behöver upplevas, uttryckas och förstås för att kunna bearbetas. Dessutom hjälper de oss att förstå våra basbehov. Behagliga känslor visar att våra behov är tillfredsställda, och de obehagliga att våra behov fortfarande behöver tillgodoses. De tjänar som kompass för att veta vad som vi behöver.

¿Vill du att ditt barn ska utveckla självinsikt och lära sig hantera sina känslor? Låt henne uttrycka sina känslor och visa ett genuint intresse för att förstå henne. När du lyssnar empatiskt på ditt barn och försöker förstå vad som sker därinne, känner hen sig inte bara värdefull för den hen är. Hen känner sig också tagen på allvar och respekterad. Och dessutom lär du henne hur man utvecklas självkännedom. Därefter (inte före!) kan du dela med dig av vad du känner, medveten om att du nu visar hur man uttrycker känslor. Så lär sig ditt barn också att lyssna på dig och respektera hur du känner dig: även de gånger ni  inte är överens. Om däremot din hemliga agenda egentligen går ut på att lyckas få ditt barn att göra det som du vill, kommer det här inte alls att fungera. Inte heller om du försöker tvinga henne att lyssna på dig först. Men om du utöver att lyssna empatiskt dessutom lyckas behålla ditt lugn trots att du är upprörd, kommer du faktiskt också visa ditt barn hur man utövar självkontroll.

Nu har vi alla ett val att göra. Vi kan fortsätta på samma spår som vi brukar, och upprepa adultismens alla mönster från tidigare generationers föräldrar, som faktiskt inte visste bättre. Eller så kan vi bestämma oss att förstå hur fundamentalt det är att göra allt som står i vår makt för att förändra dessa mönster och skapa nya vägar till ett fredligt föräldraskap.  

Barn är också människor, och det är dags att vi inser det. Det är den enda vägen att gå om vi vill att våra barn ska utveckla en självkänsla som bara den har som blivit lyssnad på, tagen på allvar, respekterad och accepterad för vem den är. Och den typen av personer, beter sig på samma sätt mot sin omgivning. För mig är det faktiskt det mest effektiva sättet att rädda vår planet och vår art. Du har den makten i dina händer. Ditt jobb som vuxen är att leda via dig själv som förebild. Eller som Gandhi sa: “Var förändringen du vill se i världen”.