Häromdagen under vår hundpromenad, pratade Teo, min femtonåring, och jag om hur det är att vara barn och inte ha full makt över sitt liv.

Jag frågade hur det känns att inte vara den som fattat beslutet att det inte blir någon sverigeresa i år.

Teo sa att det inte var upp till honom att bestämma det, för det är ju jag som jobbar och ser till att vi har en ekonomi.

Men han tyckte ändå att jag hade involverat honom i beslutet, och ansåg att mina argument dög (vilket inte tar ut det faktum att vi bägge är ledsna för att vi inte kan träffa våra älskade familjemedlemmar i år heller).

Det förde oss in på föräldraskap och vad Teo tycker att vi föräldrar bör göra för att verkligen vara bästa föräldrarna att våra barn.

Så håll i hatten!

1. Lyssna på ditt barn. Ordentligt. Avbryt inte. Tro inte att du redan vet vad ditt barn kommer att säga. Lyssna för att förstå vad som är viktigt för ditt barn, vad det är ditt barn vill, vad hens agenda är och hjälp hen sedan att förverkliga det.

2. Var nyfiken på vem ditt barn är. Gör saker tillsammans med ditt barn, för bägges skull. Lär känna ditt barn, förutsättningslöst.  

3. Bli medveten om när det är din vuxenagenda som styr, och vad som är viktigt för dig. Då kan du berätta det för ditt barn samtidigt som du är nyfiken på vad ditt barn tycker om det. På så vis undviker du att kontrollera eller manipulera ditt barn utan att själv märka det. Barn märker det nämligen bums! Så den enda du lurar är dig själv. Vill du att ditt barn ska lita på dig, är detta enda vägen. Minns att ingen gillar att bli kontrollerad eller manipulerad; vare sig barn eller vuxna.

4. Perfektion är en illusion. Det finns inga perfekta föräldrar, och barn vill inte ha det heller. Det barn vill ha, är föräldrar som är sig själva, som kan fucka upp och be om ursäkt när de klantar sig. Föräldrar som gör sitt bästa för att möta barnet där det är, och som bemödar sig om att förstå vad barnet behöver och gör allt de kan för att tillgodose hens behov. Och om det inte alltid går, och du förklarar varför kan barnet tycka att det suger men att det samtidigt duger. Bra nog, liksom.

En bekant berättade att det kändes annorlunda att ta emot den här informationen från ett barn, än från en vuxen. Hon sa att hon tog det till sig mycket lättare. Vad tänker du om det? Är det samma för dig, och om så är fallet – vad tror du att det beror på?

PS. För dig som är förälder till ett skolskadade barn: Kursen “Från skolskadad till hel igen” startar den 21 augusti. Mer info hittar du i länken!