Den svenska skolan framställs av både politiker och många journalister som ”en skola för alla”, där alla barn garanteras rätten till en ”likvärdig utbildning”. Det låter så fint. Och tanken är fin. Självklart borde alla barn garanteras rätten till utbildning. Och självklart borde det gå att skapa en  skola där alla fick plats, på riktigt. Hur den utbildningen eller  skolan ska se ut, och vem som är kapabel eller har rätt att bestämma hur den ska se ut, är vi inte alla ense om. Är det staten (som hittills inte har lyckats) eller är det föräldrarna (som inte ens har möjlighet att försöka)?

Problemet ligger i att få den där likvärdiga utbildningen att fungera i praktiken. Som det ser ut just nu, ska alla barn (oavsett intressen, talanger, förmågor, personlighet) få i sig exakt samma innehåll. Det är precis som om någon bestämde att alla människor skulle använda skor i storlek 40. Oavsett hur fötterna såg ut. Inte särskilt rättvist, eller hur?

Rätten till utbildning, när den bygger på den här principen, innebär en stor orättvisa åt alla de barn som har en annan skostorlek än storlek 40. Om du tänker efter, är det faktiskt den stora majoriteten. Ingen hänsyn tas till dem som har 35, 36, 37, 38, 39 i storlek, och som tvingas gå i för stora skor som glappar och trillar av. Ingen hänsyn tas heller till dem som har 41, 42, 43, 44, 45 vars fötter, hur mycket man än pressar, inte får plats i de för trånga skorna och alltså tvingas gå barfota. Och jag har inte ens nämnt smala fötter, breda fötter, plattfotade fötter, hallux valgus, smal häl, liktornar… Kruxet är: storlek 40 i skor passar bara ett fåtal.

Enbart det här argumentet vore nog för att inse att vi måste sluta tvinga på alla barn exakt samma utbildning. En likvärdig utbildning är inte en rättvis utbildning. ”En skola för alla” borde vara en skola där alla verkligen fick plats, var och en på sina egna villkor. Men en sådan skola går inte att skapa i Sverige idag, för det sätter den svenska skollagen krokben för.

Enligt den måste alla barn gå i skolan och följa den svenska läroplanen. Det kallas för skolplikt, och när den ifrågasätts svarar skolpliktsförespråkarna att det är en rättighet att alla barn ska gå i skola. Men plikt och rättighet är långt ifrån samma sak. En plikt innebär tvång. En rättighet är ett privilegium. En riktig rättighet går att väljas bort. Man får säga nej till den. Som till exempel rösträtten. Alla vuxna medborgare i Sverige har rösträtt. Inte röstplikt. Det betyder att vi kan välja att rösta eller inte rösta. Det är en rättighet. Inte som skolplikten, som är en plikt och inte ett privilegium som du kan välja bort om du så önskar.

När våra politiker hävdar att skolplikten är en rättighet börjar jag känna hur det kryper i kroppen. Det är ett fenomen som känns obehagligt bekant. Orwellskt. Jag minns hur jag, år 1984 som fjortonåring, läste 1984 och förfasade mig över hur Storebror lyckades manipulera befolkningen genom att omprogrammera betydelsen av ord. Nu är det 2019, och det är exakt där vi är, ialla fall i frågan om skolplikt versus rättighet till utbildning.

För att tydliggöra ytterligare tar jag ett annat exempel: tänk om regeringen bestämde att alla barn måste äta exakt samma mat, och exakt lika mycket. Föreställ dig de barn som inte har så mycket aptit och som tvingas äta trots att de inte är hungriga. Tänk på alla barn som behöver mer mat än den som erbjuds och som inte får i sig tillräckligt. Tänk dig alla vegetarianer, veganer, glutenallergiker, laktosintoleranta och andra allergiker. Alla skulle de tvingas äta exakt samma mat, och exakt lika mycket.

Då talar vi inte längre bara huruvida det är rättvist och likvärdigt längre.  Vi talar om tvångsmatning, om påtvingad svält, om mat som faktiskt är rent skadlig för vissa barn – både på kort och lång sikt. Och ändå skulle alla tvingas äta samma sak. Det är inte bara absurt. Det är grymt, skadligt och ohälsosamt. Och det är exakt så här skolplikten och den svenska skolan fungerar under parollen ”en skola för alla och likvärdig utbildning för alla.”

Anledningen till att vi som förespråkar självstyrd inlärning är emot skolplikten, är för att vi vill att alla barn på riktigt ska få möjligheten att utvecklas till starka, kloka, fritt tänkande individer som klarar av att inte bara fungera i samhället utan faktiskt också hantera den kris vår planet står inför. Vi vet att skolan, som den ser ut idag, inte har möjlighet att erbjuda detta. Storlek 40 i skor till alla och tvångsmatning rimmar illa med att tillfredsställa alla barns behov, intressen, talanger och passioner. Vi vet att vi kan erbjuda våra barn så mycket mer, och vi vill kunna ta det ansvaret och ha rätt att fatta det beslutet.

Jag tror att en stor majoritet vet att det är sant att skolan inte fungerar för alla. Jag skulle till och med våga mig på att säga att alla vet att den svenska skolan befinner sig i en djup kris. Ändå fortsätter utbildningsminister Anna Ekström blint att hävda att den svenska skolan är en skola för alla, att skolan kan säkerställa en likvärdig utbildning för alla. Men så många av oss vet att detta inte är sant. Att det bara är tomma ord. Men det är också farliga ord, för alltför många har lurats att tro att det hon säger är sant.

Utbildningsministern säger att det är viktigt att alla barn lär sig det som läroplanen stipulerar. Hon får det att framstå som att det är det enda som kan garantera att barnen ska ha en chans att klara sig som vuxna i framtidens samhälle. Men det går inte att garantera att barn lär sig bara för att de måste gå till skolan. Faktum är att ”utlärning” (teaching) inte någonsin kan garantera att inlärning (learning) sker.

Men det är främst två saker i det Anna Ekström säger som jag reagerar mot. Först och främst ifrågasätter jag hela idén om att någon överhuvudtaget kan veta vilka kunskaper framtidens vuxna kommer att behöva. Vi vet inte ens hur framtiden kommer att se ut. Skolan bygger på ett 1800-talskoncept. Lärarna som undervisar är födda på 1900-talet. Och dagens skolbarn växer upp på 2000-talet. De förändringar samhället och vår planet genomgått de senaste 20 åren, är större än de som skett under de föregående två seklen. Och de förändringar vi står inför är så massiva att de inte ens går att föreställa sig. Ändå tror utbildningsministern och alltför många vuxna med henne, att det går att på förhand bestämma vad dagens barn kommer att behöva i framtiden.

För det andra reagerar jag instinktivt mot att Anna Ekström på allvar framställer skolan å ena sidan som ett slags skydd mot påverkan. Å den andra är det samtidigt glasklart utifrån det hon säger, att den svenska skolan syftar till en indoktrinering av alla barn:  exakt samma kunskapsinnehåll ska ges till alla barn för det är det enda innehållet som kan garantera barnens framtida framgång i samhället. Jag blir iskall, för var någonstans i detta finns det fria, kritiska och kreativa tänkandet? Det som behövs för att våra barn ska kunna samskapa ett bättre samhälle i framtiden? Var är den pedagogiska mångfalden? Den mångfald som kan garantera att varje barn får tillgång till de individuella förutsättningar som fungerar bäst för envar? Och var någonstans är respekten för våra barn och deras behov?

En skola som fungerar på dessa premisser är inte en skola för alla. Inte heller säkerställer den en likvärdig utbildning för alla. Den kan inte ens garantera att barnen faktiskt lär sig. Och är det något vi vet, av alla larmrapporter om hemmasittare, stressade, mobbade och ångestfyllda barn, är att denna ”skola för alla” för närvarande faktiskt skadar tusentals barn mer än den styrker dem.

Om vi vill ge våra barn riktiga möjligheter till inlärning, kan det inte ske i Anna Ekströms skola. Det skulle kunna ske i en helt annorlunda slags skola (googla på Sudburyskolor, Summerhill och Agile Learning Centers för att få inspiration), och utan tvång.  Det skulle kräva att vi öppnar för att genuint vilja erbjuda alla barn rättigheten att lära sig på sina egna villkor. Det skulle innebära att vi satsar på fritt lärande (självstyrd inlärning), pedagogisk mångfald och samtyckesprincipen, och släpper hela tanken på att inlärning måste ske på ett visst ställe (i en skolbyggnad).

För övrigt anser jag att barn också är människor och borde behandlas som sådana.