”School kills creativity” säger Ken Robinson i sitt kända TED-talk. Jag har alltid tyckt att han har rätt. Efter att ha fått möjlighet att under lite drygt ett och ett halvt år observera skillnaderna mellan ”oskolade”barn, och barn som går i skolan, kan jag bara säga: ja, skolan dödar definitivt kreativiteten.

När jag talar med andra föräldrar om detta, märker jag att de har svårt att tro mig. Jag misstänker att jag framstår som väldigt radikal i min framtoning, och att flertalet upplever att jag överdriver. De reflekterar över sin egen uppväxt och skolgång, och eftersom de dels inte har en aning om hur de hade utvecklats och vilka personer de hade blivit utan skola, dels själva inte upplever att de saknar kreativitet (eller om de gör det, skyller på att de helt enkelt inte är kreativa) avfärdar de mig enkelt.

Mitt perspektiv är annorlunda.

Å ena sidan därför att jag haft förmånen att växa upp i en pedagogik som är relativt självstyrd (montessori), och redan som liten fick möjligheter att ta egna initiativ, göra mig ansvarig för de konsekvenser som följde och också lösa de problem som uppstod – genom att vara kreativ. Jag är övertygad om att denna grund är det som gjort att jag lyckats skapa ett så pass självstyrt liv, där jag flyttat från en kontinent till en annan, till ett land jag aldrig varit i förr och skapa ett helt nytt liv från scratch – inklusive tre alternativa skolor. 

Å den andra sidan, arbetar jag med barn och unga (från åldrarna 2 till 13) i ett projekt som bygger på självstyrd inlärning: Explora, mitt Agile Learning Center. Varje dag ser jag kontrasterna mellan de barn som aldrig gått i en vanlig skola, de som gjort det, och de som fortfarande gör det.

För att citera en av mina anställda: ”Skillnaderna är ofantliga!”

Det gläder mig att det är han som säger det, eftersom han är låg- och mellanstadielärare med många års erfarenhet av vanlig skola här i Mexiko. Det är alltså inte bara radikala jag som ser det och som uttrycker både häpnad och chock.

Men, vad är det egentligen vi ser?

Vi ser att barn som inte gått i vanlig skola, är mycket mer fria i sitt sätt och i sin attityd. De säger vad de tänker, lyssnar öppet och med nyfikenhet. De ger också uttryck för en väldigt mycket större utforskarlusta, vilket märks i deras konstanta initiativtagande för att skapa de de vill och behöver.

Eftersom de fått frihet att utforska fritt, är dessa barn väldigt självständiga. De ber bara om hjälp när deras försök har misslyckats ”för många” gånger. Enligt vad jag observerar, brukar det mest ske i situationer där kommunikationen och förhandlingen med andra inte flyter. De styr själva över både sin tid och sina aktiviteter, och det är en ren fröjd att observera dem.

Hur ser det då ut när barn som går i vanlig mexikansk förskola eller skola, kommer till ett projekt som bygger på självstyrd inlärning?

Det första vi märker är den totala bristen på initiativ. Barnen dröjer innan de börja leka naturligt – på egen hand eller med andra barn. I stället vänder de sig till någon av de vuxna och frågar vad de ska göra, vad som kommer att ske härnäst, och häpnadsväckande ofta säger de ”Jag har tråkigt. Jag vet inte vad jag ska göra.”

Det andra vi lägger märke till, är att dessa barn begränsar sig när det gäller att tillfredsställa sina basbehov. Man skulle lätt kunna missförstå deras beteende och tolka det som lyckad uppfostran eftersom de ber om lov för att gå på toaletten, dricka vatten och att använda leksaker och material. I själva verket är de inte väluppfostrade. De har helt enkelt lärt sig att de inte har lov att ta initiativ, att de måste undertrycka sina behov tills en vuxen ger dem tillstånd.

Jag ser detta beteende både hos förskolebarn som kommer från en vanlig förskola till mitt lilla dagis, och låg-, mellan-, och högstadieelever som kommer till Explora. Och varje gång blir jag lika ledsen. Hur är det möjligt att det går så snabbt att forma en människa på ett sådant vis att deras initiativ och fria uttryck helt försvinner? Med vilken rätt gör vuxna detta mot barn?

Min gissning är att det dels bygger på ren ignorans, dels på de behov vuxna har angående barns inlärning (vad, när och hur de ska lära sig det vi anser viktigt). Jag vet att om de aldrig sett fria barn, tror de att detta begränsade beteende är fullkomligt normalt. Ja, här borta har det blivit normen, men naturligt är det definitivt inte. Det är resultatet av förskolor som bygger på en läroplan som pådyvlar barn ett akademiskt innehåll, bestämt av vuxna utan några som helst kunskaper kring barns verkliga behov, eller hur människan som art lär sig.

När fria barn målar, ritar, väver eller snickrar, gör de det med en stor dos njutning. De utforskar färger, texturer, fysiska sensationer – de upplever.

Ett barn som har tillbringat tid i en vanlig mexikansk förskola/skola, avvaktar. Först observerar barnet de andra och vad de gör. Om barnet ser något som hen tycker om, kopierar hen det. Sedan frågar barnet: ”Är det bra så här? Är det fint?” För barnet har redan lärt sig att det inte är processen, utan resultatet som är viktigt, och hen söker ständig bekräftelse från en vuxen på att hen gjort ”rätt”.

Barn som inte gått i skolan har ett betydligt friare sätt än skolbarn. De senare uppvisar passivitet och brist på initiativförmåga. De förväntar sig att den vuxne ska lösa deras problem: att de är uttråkade. När de så småningom tar initiativ, kopierar och härmar de andra mer initiativrika barn som skapar något från grunden. Det kan var ett motiv på en bild, eller en koja – det spelar ingen roll. Mönstret är detsamma. De kopierar det de ser, istället för att skapa något nytt själva.

Oskolade barn, beter sig mycket annorlunda åt. De vet tydligt vad målet för deras aktivitet är och vad de vill lyckas med. De vågar prova på nya saker. Om de misslyckas  alltför många gånger, söker de den information de behöver så att de kan lyckas bättre (genom att fråga en vuxen, eller googla på internet). De upphör inte att skapa det de behöver. De är oberoende och självstyrda. Och det är helt fantastiskt att observera dem!

Jag har alltid haft uppfattningen att skolan dödar kreativiteten. Men efter att ha upplevt så många konkreta exempel på skillnaderna mellan bägge grupperna, måste jag erkänna att jag är chockad. Jag visste inte att det var så lätt att döda barns kreativitet. Inte heller att det skulle gå så snabbt och ha sådana långt- och djupgående effekter.

Kan barnen få sin kreativitet tillbaka?

Ja, det kan de. Men det är inte alltid så lätt, och det är normalt att det tar tid. Det beror väldigt mycket på föräldrarnas attityd, hur pass medvetna vi är om våra mentala programmeringar och hur pass villiga vi är att ”avskola” vårt tankesätt. Först då kan vi verkligen förändra vårt beteende och bli ett reellt stöd för våra barn. Vi måste lära oss att lita på våra barn och på deras förmågor, kliva ur deras väg och låta dem ha tråkigt utan att försöka lösa det åt dem. Hur ska de annars någonsin lära sig att ta egna initiativ?

Vi måste också lära oss att lita på våra barns val, och inte döma ut deras intressen som oviktiga, onödiga eller ytliga. Minns att det är naturligt att lära sig och att inlärning sker hela tiden. Det går inte att inte lära sig! Enligt min åsikt är det barns rättighet att själva få bestämma vad de vill ägna sig åt och vad de behöver lära sig. Om vi vuxna lägger oss i den processen kommer vi endast att begå samma misstag som skolorna, och döda våra barns kreativitet.