Häromdagen blev jag intervjuad angående hemskolning och unschooling/oskolning. en av frågorna som dök upp (och som nästan alltid dyker upp) var hur en förälder ska kunna ersätta en lärare? Läraren är ju utbildad att undervisa, och det är inte nñdvändigtvis föräldern.

Mitt svar?

Så länge man tror att undervisning är det enda sätt som lärande sker, är frågan helt logisk.

Det är bara det att det inte stämmer.

Vi människor (och det inkluderar barn) är biologiskt programmerade att lära oss via vår nyfikenhet och upptäckariver. Det kan vi göra på egen hand, i grupp eller via en kombination.

För vuxna kallas detta förhållningssätt för forskning och vetenskap. För barn heter det lek. Men det är samma principer som gäller.

Lek är det absolut främsta verktyg till lärande vi har. Och det står väldigt långt från vuxenstyrd undervisning. Framför allt sådan som barnet inte själv fått välja.

Alla som varit elever vet att man inte nödvändigtvis lär sig det som den vuxne i klassrummet lär ut.

Och det vet varje lärare med självinsikt också.

Jag fattar att hem- eller oskolning är märkliga fenomen för dem som inte har kunskap om vad de innebär i praktiken, och jag tycker att det är bra att ifrågasätta allt.

Men ibland tror jag att det kanske är ännu viktigare att ifrågasätta våra egna tankar, synsätt och fördomar, eftersom de lätt står i vägen för utveckling.

Dagens rekommendation:

The decline of play med Peter Gray som forskar på hur människor lär sig ur ett biologiskt evolutionistiskt perspektiv: