Jag står i köket och rör ihop en guacamole, så där som jag brukar. Men plötsligt känns det som om blixten träffar mig när jag står där och väger avokadokärnan i handen.

Den här kärnan innehåller ett helt träd.

Ett helt träd.

Ett träd, som med rätt jord, lite kompost, lagom med sol och skugga samt vatten vet precis hur det ska göra för att växa upp och bli stort och producera fler avokados.

Ingen behöver peta runt bland rötterna och få trädet att växa lite mer åt höger för att det ska stå rakare. Ingen behöver heller tvinga trädet att utveckla fler grenar än dem det behöver, eller att få grenar att växa på ställen där trädet själv inte planerat för det. ”Om du växer en decimeter till får du ett högre betyg” – säger ingen, för trädet är helt perfekt precis som det är.

Den där kärnan som jag står med i handen har all den här kunskapen inom sig. Den behöver i stort sett bara rätt förhållanden, och sedan vet den precis hur den ska göra.

Det är samma sak med våra barn.

Inom sig har de helt naturligt all vetskap om vad de behöver – vad de tycker om, vad de är bra på och vad de vill – för att växa till sig.

Allt som krävs är rätt förhållanden.

Vad de inte behöver, är att bli intvingade i en viss mall som ska passa alla. En mall där de konstant ska mätas och vägas för att se om de utvecklas ”som de ska” – d.v.s. i enlighet med vad mallen föreskriver.

Inget träd är det andra likt. Men varje träd är unikt och helt perfekt i sig.

Inget barn är det andra likt. Varje barn är unikt, men de barn som inte passar in i mallen behandlas som defekta och kan till och med bli underkända av systemet.

Så långt ifrån naturen har vi kommit, att vi inte ens längre kan se perfektionen i varje barn.

Allt detta far igenom mitt huvud medan jag står där och tittar på avokadokärnan som jag precis ska slänga bort.

Att kasta bort ett helt träd kommer jag aldrig mer att kunna göra likgiltigt.

Inlägget publicerades ursprungligen på Skolvårens blogg i juni 2014