Jag var 14 och det var idrottslektion. Läraren hade bestämt att vi skulle hoppa häck. Ni vet, den där sporten när man springer och hoppar över hinder uppställda på banan.

Vi fick inga instruktioner om hur vi skulle ta oss över hindren. Det var som vanligt alltså. Vi skulle bara förväntas utföra olika sporter utan att någonsin få lära oss hur. Eller varför.

Jag avskydde allt som hette friidrott. Kanske inte konstigt med tanke på att jag var dålig på precis allt. Att springa tyckte jag var jättejobbigt, och att hoppa högt gjorde mig rädd.

Så jag vägrade. Klättrade upp i ett träd och kom inte ner. Läraren stod nedanför och skrek. Hotade. Kallade mig obstinat. Hon var maktlös.

Men jag satt kvar och klättrade inte ner förrän lektionen var över. Både rädd för eventuella konsekvenser och samtidigt förbannad över att ha blivit illa behandlad.

När jag idag tänker tillbaka på den där stunden, blir jag fortfarande upprörd. Vad är det för sätt att tvinga ungar att göra saker utan att ge en vettig förklaring till varför, instruktioner om hur man gör, och alternativ till andra aktiviteter om barnet vill något annat eller slår knut på sig? Vad är det för ställe där barn inte automatiskt möts av empati?

Och mina tankar går till alla barn som är med om liknande – eller värre – situationer i skolan, där det mesta bygger på tvång. Där inget val finns och där lärarna inte har tid eller kunskap att hjälpa barnen över alla dessa hinder som uppstår dagligen under skolåren.

Där läroplanen talar vackert om att fostra demokratiska medborgare, men där det i praktiken inte ges möjlighet till reellt inflytande för barnen och ungdomarna, för deras röster är inte något värda. De är ju bara barn och vi vuxna vet alltid bättre.

Det är tomma ord, som vi på något sätt har vant oss vid att inte ifrågasätta. Lite som de tomma ord på de politiska affischerna jag ser uppsatta överallt på Stockholms gator.

Vi ifrågasätter inte det vi tror är sant. Om vi tror att skolan genom tvång skapar demokratiska medborgare, blir det en floskel vi upprepar som små papegojor. Utan att reflektera eller tänka själva.

Att inte ifrågasätta ingrodda sanningar kan vara bekvämt eftersom man då inte behöver förändra status quo. Lite som när våra politiker får skolproblematiken att enbart handla om friskolor, för ingen vågar ställa sig upp och fråga den enkla men så viktiga frågan “VARFÖR SKOLA?”.

Om du vill bli bättre på att använda dig av samtycke i kontakten med ditt barn eller dina elever kan jag varmt rekommendera att du lär dig Empatisk kommunikation. Det är det bästa botemedlet som finns mot adultism!