Jag måste skärpa till mig och växa upp! 

Jag var 15 år, skulle precis börja gymnasiet och trodde att det var viktigt att börja bete mig mer vuxet. Satsa fullt ut på studierna, betyg och framtiden. Vilket jag också trodde innebar att sluta leka. Sluta klättra i träd. Sluta “bete mig som ett barn”.  

Konsekvenserna blev att jag slutade vara här och nu. Jag slutade vara mig själv. Och tappade bort mig på kuppen. Det har tagit mig många år att komma tillbaka…

Jag brukar dela den här historien när jag jobbar med vuxna i grupp. Många av dynamikerna jag använder mig av bygger på lek eftersom vi människor är biologiskt designade att lära oss via just lek – precis som alla andra däggdjur. 

En gång frågade en deltagare om jag inte hade varit lite för gammal för att leka vid 15?

Det var då jag insåg hur lite vi generellt sett förstår om lekens betydelse för vårt lärande, och hur ovanligt det faktiskt är att se tonåringar leka. Vi tror kanske att det är normalt, men det är det inte. Vårt samhälle och skola har effektivt tagit leken ur oss och fått oss att tro att lek är barnsligt och utan värde. Precis som det var för mig när jag bestämde mig för att växa upp.

Allt det här tänkte jag på igår när Teo, hans pappa och jag åkte till en flod här i närheten för att ha en familjedag. 

Det är regnperiod, så det vanligtvis turkosa vattnet är brunt och det är fullt av lera överallt. 

Teo har under många år gått under namnet “mud man”. Han älskar lera. Och jag fick ett fantastiskt tillfälle att observera hur min 16-åring fortfarande leker – men också hur leken har förändrats i och med att han utvecklas.

Precis som ett litet barn låter han sig fascineras av texturen och den där mojsiga känslan, och han har inga skrupler kring hur mycket han skitar ner sig. Tvärtom! Han utforskar fortfarande helt fritt, men också betydligt mer målmedvetet än när han var liten. 

Jag ser att han analyserar vad som händer om han gör si eller så, och hur han prövar sig fram på ett metodiskt vis. Han sätter upp hypoteser som han sedan testar för att se om de håller. 

När jag tänker på det, är det faktiskt exakt så han går till väga i allt annat han gör, som när han skapar sina språk, dess fonetik och de fiktiva fonetiska skiften han är så fängslad av. Hans lärande är lekfullt – vilket inte innebär vare sig mindre fokus eller disciplin. Trots motgångarna (för de uppstår alltid) är det lustfyllt! 

Fritt utforskande utan yttre press på att skapa ett specifikt resultat. Det är där lärandet sker, helt spontant och utan att någon vuxen styr eller stör processen.

Och förresten: när slutade du leka? 

Om du vill veta mer rekommenderar jag Peter Grays Tedtalk The decline of play: