Oskolning ser ut på lika många sätt som det finns oskolare! Och ingen dag behöver se ut som en annan. 

Eftersom det är barnets nyfikenhet, utforskarglädje, intressen och behov som styr, kan man liksom aldrig veta vart det ska barka hän.

Ofta har vi vuxna en dold agenda: det finns saker vi tycker att barn ska lära sig, borde kunna och göra. Ibland är vi medvetna om det, men ofta inte. Oavsett vilket, är det alltför lätt hänt att vi dömer ut barnets val som både värdelöst och meningslöst. Vi tycker helt enkelt en massa, utan att ha ifrågasatt varför vi tycker som vi gör eller om det ens är sant. Och så går vi in och “styr upp” barnets aktiviteter, utan att fatta att vi i och med det har signalerat en mängd massa saker till barnet: 

Jag litar inte på dig. Jag tycker inte att dina val duger. Jag tror inte att du kan. Jag tror inte att du vet ditt eget bästa. Jag vill att du gör som jag säger och tycker.  

Men vårt egentliga jobb är inte att styra över våra barns inlärning. Vårt jobb som oskolarföräldrar att: 

1, avskola oss själva (deschool): dvs. ifrågasätta alla våra rädslor, förutfattade meningar, åsikter och sanningar så att vi inte kommer i vägen för våra barns utveckling och lärande. 

2, skapa anknytning med våra barn och bygga en relation som bygger på jämbördighet och samtycke. När våra barn är trygga med oss, utvecklas de som mest och bäst. Därför är relationen så viktig för oss oskolare.

Det är det jag håller på med varje dag med mitt barn! Teo styr över sitt eget lärande, och jag håller mig själv i schack: lägger mig inte i hans val av aktiviteter utan stöttar dem helhjärtat genom att intressera mig för det som han är intresserad av. Och på så vis bygger jag relationen mellan oss. 

När Teo var yngre och mindre självgående, behövde han mer av min hjälp. Nu när han är 16 är det han främst behöver att dela sina upptäckter med mig, och känna att jag bryr mig om honom och vill veta hur det går med det han gör.

Det gör att jag klarar av att hantera vår oskolarvardag trots att jag är utmattad. För jag ska ju inte vara någon slags lärare som måste planera undervisning! Jag ska vara Teos mamma och förtrogna som står på hans sida och stöttar honom när han behöver det.  

Precis som de flesta föräldrar undrar jag ibland också om jag gör “tillräckligt”. Men jag ser ju att mitt barn utvecklas något helt enormt ända sen han klev ur skolan. Kreativiteten, lusten, lärandet går på högvarv. Han mår bra och lär sig enorma mängder varenda dag!

Jag märker ofta att den dolda vuxenagendan ibland bottnar i vår rädsla för att vara dåliga föräldrar och kanske bli dömda av andra. Och så styr den rädslan oss till att försöka kontrollera det barnet ägnar sig åt.

Allt sånt måste man som oskolarförälder vara beredd att titta på och konfrontera sig själv med. Det är svårt, utmanande, tufft – men också oerhört givande. För vi växer i takt med våra barn, och de får se oss växa och utvecklas – precis som vi ser dem göra detsamma.