-Mamma, minns du vad ett fonem är?

Helvete också!, tänker jag. Teo har förklarat det för mig minst tre gånger under det senaste halvåret. Varje gång får jag en aha-upplevelse, och sen glömmer jag lika snabbt igen vad ett fonem är. Mitt svar blir därför något glidande: 

-Äähm, njaeeeee…

Teo fnissar. – Mamma, vet du hur himla gullig du är?

En snapshot ur vår oskolarvardag!

En av de första frågorna som uppkommer från folk som inte vet något om fritt lärande och unschooling, är: -Men hur tror du att du ska kunna lära ditt barn allt han behöver?

Och det är ju det som är hela grejen: det tror jag inte alls. Det är mitt barn som lär sig allt det han behöver, vill och har lust med. 

Vi har i Sverige fått lärande om bakfoten. Dels finns det “utlärning” (teaching). Dels finns det “inlärning” (learning). Men de är väldigt ofta inte alls relaterade till varann. 

Man kan lära sig utan att nån lär ut. Och man kan lära ut utan att nån lär in. 

Teo djupdyker i allt han tycker är spännande, och det finns inte en chans för mig att hänga med på allt han utforskar. Han kan enorma mängder kring fonetik, lingvistik, grammatik, hur ljud produceras i människor, i djur och i instrument (samt mycket, mycket mer).

Inget av detta är jag särskilt intresserad av, om jag ska vara helt ärlig. Men jag är fullkomligt fascinerad av hans inlärningslust, nyfikenhet och förmåga att navigera sitt eget lärande.

Mitt jobb som “oskolarmamma”, är att lyssna på honom när han vill dela med sig, stötta honom i allt han vill göra (och det sker som oftast genom just att lyssna på honom), och helt enkelt finnas där för honom när han behöver det. 

Våra samtal är fantastiska! Djuplodande, roliga, oväntade och väldigt informativa. De lär mig vem Teo är, vad som är viktigt för honom och hur han utvecklas och växer som människa. 

Detta är så långt ifrån skola man kan komma.

Det är helt enkelt så mycket mer.

Det är livet.