Hur jag blev en tjatmorsa och varför jag slutade

när barns behov får styra

Tillrättavisar du också ditt barn?

Själv började jag när Teo började på det dagis jag startade för 12 år sen. 

Jag fick höra att han inte betedde sig som andra: han lekte helst för sig själv, på sitt eget vis och var svår att få kontakt med. Tyckte fröknarna. Och jag kände pressen på mig att ha ett barn som betedde sig som alla andra, och började tillrättavisa Teo vid olika tillfällen för att tvinga honom att bete sig “som folk”:

– Tacka nu Teo. 

Teo vände huvudet åt sidan och stirrade ut i tomma intet.

– Tacka sa jag. 

Teos var stum som en fisk med blicken var fäst på nåt jag inte kunde se.

– Om du inte tackar tanten blir det ingen mat. 

Teo rörde sig inte ur fläcken. Det var som att han inte hörde. Och där satt jag och kände mig som en usel förälder, för menade jag verkligen på allvar att han inte skulle få mat?

Hot och tillrättavisningar till trots: de fungerade inte, och jag hade ingen aning om hur jag kunde göra annorlunda. 

Så här var det ofta när Teo var liten. Jag skämdes över mitt barns beteende och var rädd för att andra skulle döma mitt föräldraskap utifrån min sons uppförande – vilket de också gjorde:

– Du är för slapphänt.

– Du måste sätta bättre gränser.

– Du måste lära honom disciplin.

Jag förlorade kontrollen över mitt föräldraskap därför att jag föll för grupptrycket, och därför att jag inte hade klarhet i vem jag skulle vara lojal mot: samhällets normer och krav, eller mitt barn. Jag hade helt tappat bort vems behov som skulle styra: mitt behov att andras uppskattning, eller Teos behov av anpassade krav efter hans förmåga. 

Faktum är att jag inte hade tänkt alls kring vad det är vi vuxna kräver av barn. Det kom när Teo var nästan 7 och vi insåg att han hade Aspergers syndrom (högfungerande autism).

Det var många polletter som trillade ner på plats för oss föräldrar. Bland annat att många av de saker vi försökte kräva av vårt barn, var fullkomligt orealistiska. Det var inte att inte inte VILLE bete sig bra. Han KUNDE helt enkelt inte. 

Den informella diagnosen gjorde det så mycket lättare för oss att anpassa oss till vårt barn, istället för att tvinga honom att anpassa sig till våra inlärda normer om vad som var ett väluppfostrat beteende.

Men det var oerhört påfrestande att navigera resten av omvärlden som inte förstod vad Aspergers var eller innebar, och som trodde att vi bara hittade på en ursäkt för att slippa disciplinera vår unge. Mängden folk som tyckte sig ha rätten att kommentera och tycka till kring Teos beteende och vårt föräldraskap var enorm. 

Små barn har liksom grönt kort att bete sig excentriskt. Men ju äldre barn blir, desto större blir förväntningarna på att det ska “bete sig som folk”. Teo utgjorde inget undantag: 

Ju äldre Teo blev desto fler kommentarer fick jag från omgivningen: 

– Teo borde lära sig att säga tack. 

– Han måste kunna hälsa ordentligt.

– Du måste lära honom att se folk i ögonen.

– Teo borde gå i terapi för att inte få problem i framtiden.

Det tär på ett barn att aldrig vara gott nog. Och det är sjukt frustrerande som förälder att inte få den förståelse och det stöd man behöver. 

Jag blir matt när jag tänker på hur det ledde oss att fortsätta tjata och tillrättavisa honom. Och hur förbannad han blev – med all rätt. Och hur kass vår relation var, för jag var en jävla tråkmorsa.

Trots att det blev lättare att förstå och hantera Teo med en informell diagnos, krockade hela tiden hans behov med samhällets tryck och vårt behov som föräldrar att känna oss förstådda och accepterade.

Det var i det kaoset som jag sakta började förlora lojaliteten med mitt barn. Jag började lyssna mer på vad andra sa, tvivlade mycket på min egen intuition och mig själv i föräldrarollen, och försökte återigen “styra upp” Teo på olika sätt.

Idag kan jag se hur galet det var. Och hur fruktansvärt ont det måste gjort i Teo. Och det är vansinnigt hur mycket åsikter folk kan ha om ett barn som beter sig annorlunda.

Jag fick höra hur viktigt det var för “aspisar” att lära sig samhällskoderna så att de kunde passa in. Men det skavde hela tiden hos mig. För det kändes så himla orättvist. Här skulle min fina kille som hade så mycket utmaningar i livet, dessutom vara tvungen att göra saker som var nästintill omöjliga för honom, bara för att andra vuxna skulle känna sig mer bekväma. Alltså, nej! 

Det är klart att jag fattar vikten att man lär sig samhällskoder. Men det är ingen brådska! Man lär sig när man är redo, framför allt när man har föräldrar som är goda förebilder och som genom sitt eget beteende visar hur man gör.

Teo började göra stora framsteg i tolvårsåldern, och då hade det gått två år utan någon press alls utifrån. Vi hade låtit honom vara ifred för våra kommentarer, och lärt oss att hantera vår egen oro istället för att projicera den på honom. Han kommer alltid att vara en introvert, men idag beter han sig “som folk” av helt egen motivation: han fattar varför det är en god idé och att han får en bättre respons från andra när han uppfattas som trevlig.

Jag anser i övrigt att det borde vara vi vuxna som lär oss att anpassa oss till barnens behov, istället för att försöka tvinga barnen anpassa sig till våra. Våra hjärnor är fullt utvecklade, så det är ju rimligtvis lättare för oss än för dem. Vi kan om vi bara försöker. Men det kan inte barn. I synnerhet inte barn med NPF. 

Utöver det tänker jag att vi alla skulle vinna på att vara snällare mot varann. Mindre fördömande, mer tillåtande och ge folk “the benefit of the doubt”. Framför allt när vi ser föräldrar hantera svårhanterliga barn.