Vad är egentligen samtycke?

Det är inte ofta vi ställer oss den frågan, men den är nog så viktig.

För mig, handlar samtycke om att det är mitt ansvar att försäkra mig om att den andra personen är okej med det som ska hända.

Man brukar mest tala om samtycke i koppling med kroppen och med sexualitet.

För mig är ämnet betydligt större och djupare än så. Det handlar helt enkelt om att se till att den andra personen är okej med ALLT som sker i ALLA sammanhang:

– Är det okej om ni sitter bredvid varandra?
– Vill du ha läxor eller inte? Det är helt upp till dig.
– Vi planerar att ha en friluftsdag nästa månad, vad tycker du om det?
– Vill du att jag bedömer dina kunskaper eller vill du hellre utvärdera dig själv?
– Du verkar inte så intresserad av kemi: skulle du hellre vilja lägga din tid på något annat?
– Har du spring i benen! Vill du gå ut och leka lite?
– Du ser trött ut, behöver du ta det lugnt idag?
– Vill du lära dig i skolmiljön, på bibblan, hemma eller kanske hellre ha en lärlingsplats?

Så här pratar vuxna nästan aldrig med barn. Och i skolan, så som den är strukturerad idag, går det inte ens att tänka sig hur det skulle kunna se annorlunda ut. Många vuxna tror att det skulle bli totalt kaos, eller “snömos” som en lärare sa.

Men det är faktiskt helt enkelt bara därför att skolan, i den form vi är vana vid idag, inte alls är uppbyggd kring samtyckesprincipen. Det är därför det är så svårt att föreställa sig hur det skulle kunna se ut på ett annat sätt. 

Faktum är att det inte finns plats för samtycke när det inte finns möjligheter att välja. Att säga ja eller nej, eller kanske hitta en mellanväg.

Och finns det inte valmöjligheter, då talar vi om tvång.

Tvång bygger på en maktstruktur där en person (eller ett system) tar makten ifrån någon annan och påtvingar hen sin egen agenda, och sin egen makt.

Där tvång finns kan samtycke alltså inte existera. Samtycke handlar om jämbördighet och att ge tillbaka makten till varje enskild person. Det brukar många vuxna ha väldigt svårt med när det gäller barn och unga, och hävdar istället att det inte går eftersom barnen är för omogna och ansvarslösa.

Min erfarenhet av att arbeta med barn och fritt lärande i alla olika åldrar visar något helt annorlunda: majoriteten responderar väldigt fint på samtycke, och det brukar vara betydligt lättare att samarbeta med dem när de inser att vi inte tvingar dem. Men det tar tid att nå dit om de inte är vana vid att behandlas på det viset. 

För mig skulle lösningen i den svenska skolan vara att vi släpper skolplikten och istället skapar många olika alternativ så att varje barn får välja det som funkar bäst för var och en.

I föräldraskapet handlar det om att vi måste bli mer medvetna om de maktstrukturer vi bär inom oss, och börjar utmana dem genom att agera annorlunda med våra barn.

Att ge tillbaka makten till barnen är inte lätt, men det går. 

Och menar vi verkligen allvar med “stopp min kropp” måste vi gå ännu djupare: för om vi konstant tar makten ifrån våra unga, hur ska de förväntas kunna stå upp för sig själva och ha tillräckligt med integritet för att sätta gränser oavsett om det handlar om deras kroppar, eller deras knoppar?

Kan du se att samtycke går så mycket djupare än våra kroppar?
I vilka situationer utövar du makt över andra?
Vad skulle hjälpa dig att skifta till samtycke?

Den här gången delar jag med mig av en episod från podden Radical Learning Talks. Den handlar om samtycke. Hoppas att du gillar den!

På bilden ser du min älskade pappa och jag. Han har kanske inte direkt pratat om samtycke med mig, men alltsomoftast ändå agerat i enlighet med det.