– “Mamma, jag vill prata med dig om nåt svårt… men jag vet inte hur jag ska börja.”

– “Vi har haft många svåra samtal”, svarade jag. “Hur tycker du att de har gått?”

– “Bra”, svarade han.

– “Du vet att jag lyssnar utan att döma.”

Och så började han berätta.

– “Mamma, jag vet att jag inte kan mycket alls om PTSD (post traumatic stress disorder – min anm.) men jag tror att jag har det efter min tid i skolan.”

Jag frågade lugnt hur det kommer det sig att han tror att han har det.

Och så berättade Teo att varje gång han pratar om skolan får han hjärtklappning och ångest, blir nervös och börjar svettas. Det brukar tydligen sitta i ett par timmar. Dessutom minns han väldigt lite från sin tid i skolan. Han hoppade inte av förrän i slutet på höstterminen i fyran, så han tycker att det är märkligt att han har så få minnen kvar, men ändå blir så starkt triggad.

Bakgrunden till vårt samtal hade sitt ursprung i att min vän och kollega Sari och jag, som tillsammans driver organisationen Radical Learning med en tillhörande podd som heter Radical Learning Talks. Vart tredje avsnitt är en intervju, och vi vill gärna intervjua Teo som i dagarna fyller 16 år och har oskolats i 6 år.

Vi hade haft ett fint förberedande samtal med honom ett par timmar tidigare, och det hade tydligen triggat igång alla dessa reaktioner hos Teo – trots att vi egentligen inte fokuserade så mycket på just skolan.

Det fick mig att tänka på min 80-årige pappa som fortfarande kan vakna alldeles kallsvettig av mardrömmar om skolan. Och jag tänker hur VANSINNIGT det är att unga människor kan fara så illa av skolan att de får men för livet.

Kirsten Olson är en forskare som ville forska på allt positivt vi får med oss av vår skolgång. Hon intervjuade i över tio års tid mer än hundra “vanliga” personer kring deras skolgång. Men alla historierna var uteslutande lika traumatiska som de mardrömmar min pappa har, och som de upplevelser Teo var med om som yngre. Det ledde henne till att skriva boken Wounded by school i vilken hon identifierar de vanligaste skolskadorna men även delar med sig om folk som faktiskt lyckas läka från sina trauman.

Jag tycker att Teo har läkt många av de skador som uppstod under hans tid i skolan, men uppenbarligen har han fortfarande PTSD. Och skolsystemet avskyr han av hela sitt hjärta.

Jag vet att ni är många därute som bär på liknande erfarenheter och som har barn som kanske också bär på trauman.

Ett sätt att hjälpa våra barn att läka, är att medvetet låta bli att utöva kontroll och yttre styrning över våra barn: dvs. inte göra det som skolan gör, i hemmet. Istället kan vi satsa på att skapa jämbördiga relationer baserade på SAMTYCKE.

Jag frågade naturligtvis Teo om jag fick dela det här samtalet med er, och det samtycke han till.

PS. Om du inte vet hur man gör för att skapa jämbördiga relationer, rekommenderar jag varmt min onlinekurs Empatisk kommunikation. Du kan ta den när du vill i din egen takt, och den ger dig grunderna i hur man bygger förtroende och tillit med sina barn – så att de känner att de får tillbaka makten över sina liv, och dessutom vågar dela med sig av svåra saker (precis så där som Teo gör med mig).