Tydliga gränser med barn?
-“Hur ställer du dig till att barn också mår bra av tydliga gränser och ledning av vuxna? Om jag t.ex. skulle ge min son fri skärmtid skulle han nog (tyvärr) sitta hela dagarna, vilket jag inte ser som hälsosamt för honom.”
Den här frågan dök upp i mitt flöde efter ett av mina inlägg kring skärmar och barn. Jag blev genast väldigt peppad, eftersom den innehåller så många olika aspekter som jag tycker är både intressanta och viktiga.
Den första handlar om gränssättning. Vad är det egentligen? Jag hör många föräldrar tala om gränser och vikten av att sätta dem, men jag ser också många föräldrar famla lite i tomma intet: för vad är en gräns? När vet vi att vi måste sätta en? Och hur gör vi det?
Jag observerar att många föräldrar har väldigt godtyckliga gränser: det här är okej, men inte det där. Och för barnet kan det bli väldigt luddigt eftersom barnlogik inte fungerar som vuxenlogik (ibland är barn betydligt mer logiska än vuxna: de fattar t.ex. att vi måste sluta förstöra vår planet, medan vuxna har en väldigt massa ursäkter för att inte göra det som krävs).
En gräns måste uppfattas som logisk även för ett barn – om vi nu vill att barnet ska respektera den. Och det kan vara en konst att bli bra på. Jag rekommenderar Bo Hejlskovs bok Barn som bråkar för mer stöd kring just det.
Ännu luddigare blir det när vi inte vill att barnet gör något som vi själva ger oss tillstånd att göra. Jag hade en gång en kollega som fattat att det där med socker inte var bra, så han och hans fru brukade ge barnen knäckebröd till fikat – medan de själva mumsade på kanelbullar. Kanske inte en helt tydlig eller koherent gränssättning!
Föräldrar får även ofta höra att de måste vara konsekventa. Det är väldigt svårt, eftersom många saker kan vara helt okej i ett sammanhang, men inte i ett annat. Det bidrar till förvirringen hos barn, om vi inte är tydliga med att förklara varför.
Så det där med gränssättning är inte alltid så enkelt, och jag insåg när jag fick frågan att jag faktiskt väldigt sällan tänker i form av gränser. Som idog utövare av empatisk kommunikation, ser jag inte beteenden som problem utan som strategier ett barn använder sig av för att tillgodose ett behov.
Det gör att jag inte automatiskt tänker “gränser”. Min inställning till det som vuxna kan uppfatta som “problematiskt beteende” är alltid nyfikenhet. Jag vill förstå vad det är som är viktigt för barnet, vad barnets behov är, så att jag kan hjälpa till att tillgodose det.
Skärmen i sig är inte ett behov. Det är en strategi vi alla använder för att möta olika behov. Ibland behöver vi förstå något, och söker information. Ibland behöver vi slappna av, och ser en film. Ibland behöver vi lära oss något, och kollar en tutorial. Ibland behöver vi kontakt med nära och kära och kommunicerar via skärmen. Ibland behöver vi känna oss utmanade och spelar ett spel. Andra gånger behöver vi ha roligt, och skrattar åt knäppa YouTubes.
Skärmar kan användas till olika saker, och tillgodoser många skilda behov. Att då bara sätta en gräns kan bli väldigt fel – om vi inte tar hänsyn till vilket behov barnet försöker tillgodose. När vi förstår vad det är barnet behöver, kan vi samtala om det på ett sätt som fungerar för barnet, samtidigt som vi även delar med oss av vårt eget behov:
Kanske är vi trötta och behöver gå och lägga oss. Kanske har vi läst en massa negativt om skärmanvändning för barn och har ett behov av att skydda våra barns hälsa. Kanske är vi oroliga för att barnet sitter still för mycket och värnar om mer fysisk rörelse.
Allt det kan vi dela med våra barn, men med fokus att öppna upp för samtal som bygger på nyfikenhet och jämbördighet – och inte på kontroll.
För att bli kontrollerad är det ingen som tycker om, och barn som blir kontrollerade tenderar förr eller senare att sparka bakut. Det är inte något vi föräldrar brukar uppskatta.
Och det är den andra aspekten av detta tema. Barn som blir mycket vuxenstyrda tenderar att bete sig som kalvar på grönbete om de plötsligt fritt får förfoga över sin egen tid. De har inte lärt sig att lyssna in på sig själva och känna efter vad de behöver, och har med andra ord rätt svårt att fatta egna, ansvarsfulla beslut. Det är ju inte så konstigt, eftersom de inte har fått öva så mycket på det.
Så om du har styrt mycket över ditt barns tid och val, har barnet inte fått träna på att styra över sig själv och sitt eget liv, och kommer definitivt att ha svårt att hantera övergången till mer frihet. Det är okej! Det är ett nödvändigt steg i processen att bli mer självständig, som ditt barn förr eller senare kommer att behöva ta. Det är normalt att “fucka upp” och göra fel, och ibland får det bli mycket fel innan det kan bli rätt.
Jag vill inte att du känner dig som en dålig förälder om det här är ditt fall. Du har gjort det du trodde var bäst och det alla sagt åt dig är rätt. Jag kommer från det fria lärandets värld och har i åratal arbetat med föräldrar som gjort den här transitionen eller som står mitt uppe i den. Det är läskigt, för det går emot allt vi lärt oss var sant kring uppfostran och föräldraskap. Men hur ska våra barn kunna utvecklas till ansvartsgande individer om de inte redan som små får träna på det?
Jag förstår om du får panik bara över tanken på att släppa skärmen fri! Det är normalt, och helt okej. Och jag säger inte att du måste göra det. Det är ditt liv, ditt föräldraskap, och du måste göra det som känns rätt för dig – och kanske än mer det som fungerar för ditt barn.
Men om du vill göra transitionen till att ge ditt barn mer fria tyglar tycker jag att du ska prata med ditt barn om det. Berätta hur du tänker och känner kring det. Dela med dig av vilka rädslor som uppstår. Fråga ditt barn vad hen tänker om det. Samtala kring hur ni skulle kunna hantera det tillsammans.
Den här processen kallas deschooling på engelska. På svenska brukar vi tala om avskolning. Avskolning är dels den processen av detox och läkning ett vuxenstyrt barn går in i, när hen får friheten och makten att styra mer över sitt eget liv. Dels är det processen vi vuxna går igenom när vi börjar ifrågasätta allt det vi tagit för givet: som att barn mår bäst av tydliga gränser, eller att barn endast kan förbereda sig för vuxenlivet genom att gå i skolan och få betyg.
Båda processerna tar tid. Och så länge som vi vuxna försöker styra upp barnens val, kommer vi att stoppa barnens process. Det blir ett steg fram och två steg bak, och leder till stor frustration och förvirring för barnen och mycket rädslor hos föräldrarna – som undrar vad de håller på med och om det verkligen var rätt beslut det här med mer frihet.
Det gäller att ha mycket is i magen samt tillit både till ditt barns läkning och process. Om du är nyfiken på detta tycker jag att du kan söka upp grupper om deschooling och radical unschooling på sociala mediaoch följa vad som sägs där. Där finns det så många föräldrar med enorm erfarenhet kring dessa teman, och du kan få konkret hjälp och stöd i din egen process.
Många tror, när de hör mig, att jag är en förespråkare för skärmar. Det är jag inte. Jag är däremot en förespråkare för barns frihet och rättigheter.
Och här kommer den tredje aspekten in: för mig handlar hela frågan om skärmanvändning om varför vi tycker att vi har rätt att styra över barnens tid, samt hur vi gör det.
Barn har precis lika stort behov som du och jag att själva få bestämma över vad hen gör med sin tid.
Barn har generellt sett väldigt lite egentid, tid där de är helt fria att själva bestämma vad de vill göra, vilket för mig är betydligt mer bekymmersamt än hur de vill hantera den lilla tid de faktiskt har till sitt förfogande.
Tänk själv hur det skulle kännas om andra konstant planerade för dig och bestämde hur och var du skulle tillbringa din tid. Det är inte en särskilt trevlig tanke, eller hur!
Men det är så våra barn har det större delen av året: både i skolan och i hemmet.
Då utvecklas lätt en maktkamp kring skärmanvändningen mellan barnen och föräldrarna. Det gör ofta att barnen tappar förtroende för sina föräldrar, vilket kan resultera i brustna relationer inom familjen.
Det är för mig betydligt allvarligare, eftersom våra barn blir så mycket mer utsatta och sårbara om de inte har vuxna de litar på i sin närhet.
Med tanke på hur oerhört liten tid våra barn har möjlighet att styra över sina egna liv, är det viktigaste perspektivet för mig hur vi så mycket som möjligt kan ge dem deras frihet tillbaka.
När du litar på ditt barn, utvecklar ditt barn tillit till dig. Det kommer att göra att barnet i mycket högre utsträckning kommer att vilja lyssna på dig och dina åsikter, än när du bara försöker kontrollera hens beteende. Och när du visar dig öppen och villig att lyssna på ditt barn, lär sig ditt barn att lyssna på dig. När du visar respekt för ditt barns beslut, kommer ditt barn att visa respekt för dina beslut. När du anpassar dig till ditt barns behov och visar dig samarbetsvillig, kommer ditt barn att utveckla det beteendet med dig.
Detta är den fjärde aspekten av allt detta: barn lär sig mer från sammanhanget än från innehållet. Det innebär att ditt barn lär sig vad som är ett okej beteende direkt av dig, inte för att du säger hur hen ska göra eller bete sig, utan för att i praktiken visar hur man gör. Du lever helt enkelt som du lär, och du förstår och tar ansvar för att du är en stor del av ditt barns sammanhang.
Och ja, det sätter kanske en lite större press på oss föräldrar! Inte på att vara perfekta, utan för att vi får upp ögonen för att det finns rätt mycket att förbättra i hur vi beter oss och hur vi kommunicerar. Att gå från att försöka sätta tydliga gränser till att bli bättre på att lyssna på våra barn, förstå vad de behöver, lära oss att tillgodose deras behov samtidigt som vi möter våra egna behov och därmed skapa mer jämbördiga relationer är inte lätt. Det är ett heltidsjobb där vi kommer att misslyckas gång efter annan.
Men som min son säger: -“Mamma, det finns inga perfekta föräldrar. Det är inte heller det vi barn vill ha. Vi vill ha föräldrar som gör sitt bästa, fuckar upp, ber om ursäkt när de klantar sig och gör vad de kan för att möta våra behov.”
Så frågan kanske är vad det är som är viktigt egentligen? Gränssättning, eller relationsskapande och förtroendebyggande föräldraskap?
PS. Barn som är skolskadade och som kanske blivit hemmasittare tillbringar stor del av sin tid vid skärmar. Om du är förälder till ett sådant barn, vill jag bara berätta att kursen Från skolskadad till hel igen startar den 21 augusti. För mer information, klicka på länken!
PS 2. För dig som vill höra mer om hur jag tänker kring skärmar och barn finns följande video: