Inom fredligt föräldraskap och inom det fria lärandet, är utgångspunkten alltid relationen mellan den vuxna och barnet. Målet är jämbördiga relationer, dvs. relationer där barnets önskemål, behov och planer tas på precis lika stort allvar som den vuxnes önskemål, behov och planer.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på vad jämbördiga relationer innebär, samt hur svårt det tycks vara för oss vuxna att släppa prestigen och kontrollen i vår relation till barnen. Jag tänker t.ex. på hur ofta vi släpar med barn på en middag utan att ens ha frågat barnet om hen vill följa med. Vi tar det för givet att det är vi som fattar besluten i familjen, och att barnet ska finna sig i att det blir som vi tycker.

Föräldrar till barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, vet att detta är helt omöjligt, och att vägen till samarbete inte går via tvång utan via aktivt lyssnande, total respekt och förståelse inför barnets unika behov, och att vi föräldrar lär oss samarbeta med barnet för att allt ska flyta på – för alla i familjen.

Det får mig onekligen att tänka på en av anledningarna till varför så många barn med NPF-diagnos krockar med skolan och dess krav på att barnen anpassar sig till systemet, istället för tvärtom. Men samma sak kan ske för barn vars föräldrar byggt hela försäldraskapet kring jämbördighet: i mötet med skolan finns inget utrymme för det, utan allt sker enligt de vuxnas agenda.

Jämbördigheten krockar totalt med skolan. Varför? Jo, för i jämbördiga relationer finns det inte plats för tvång. Och det svenska skolsystemet bygger fullt ut på tvång. Tvång att närvara fysiskt, tvång att lära sig det som andra bestämt, tvång att sitta still, tvång att göra prov, tvång att bli bedömd och få betyg… Listan kan göras lång.

Och jag tänker på hur märkligt det är, att en skola som säger sig bygga på demokratiska värden, inte bygger på skapandet av jämbördiga relationer. Om ens röst inte räknas, om man inte har något som helst inflytande på sin vardag, finns det vare sig jämbördighet eller demokrati.

När fokusen på det kollektiva är det som styr, får individens unika behov stryka på foten. På bekostnad av barns psykiska hälsa, fortsätter vi att tycka att alla ska anpassa sig efter en enda mall. Som om den mallen vore den enda rätta. Som om den mallen faktiskt fungerade. Det faktum att vi har upp till 70.000 barn med s.k. problematisk skolfrånvaro i Sverige idag (källa Prestationsprinsen “Skolans tomma stolar”), säger mig att den mallen spelat ut sin roll för länge sedan.

En sund organisation eller familj kan enbart existera när varje enskild individ mår bra. Det är därför det är så oerhört viktigt att vi, oavsett om det är inom familjen eller på skolnivå, inte bara intellektuellt förstår vikten av jämbördiga relationer, utan faktiskt också tar vårt vuxenansvar och i praktiken lär oss att samskapa det med våra barn och unga.

Den här gången delar jag med mig av ett djupt och innerligt samtal jag hade sommaren 2020 med Saga och Fredrik: ett föräldrapar som värderar frihet högre än tvång.

PS. Ett sätt att bli bättre på jämbördiga relationer går via Empatisk kommunikation. Vi startar i juni! Du hakar väl på?

PS 2. I augusti startar kursen Från skolskadad till hel igen, för alla er föräldrar som känner er vilsna i hur man bäst kan stötta sitt barn när hen kraschat i skolan. Mer information här.