“Rebecka, du är den enda jag kan prata med om hur det är i vår familj, och mötas av total förståelse och acceptans för att vi är som vi är.”

När jag fick den här spontana feedbacken, blev jag först jätteglad. Det är en fin bekräftelse på det jag vill skapa: en plats där man kan känna sig sedd och förstådd.

Men sen kände jag mig också beklämd.

Bakgrund

Jag är inte expert på NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som ADHD, autism m.fl.), men min familj är det man ibland kallar “neuro spicy”.

Jag har också många vänner som identifierar sig som neuroAtypiska (ja, med ett stort A – för det förtjänar uppmärksamhet!).

Under åren har jag lärt mig att navigera mellan olika behov, hitta förhållningssätt som fungerar och blivit mer flexibel och anpassningsbar.

Jag vet hur det kan se ut, och jag vet att det aldrig handlar om vems “fel” det är. Vi är som vi är.

Kravlöshet och acceptans

När Teo och jag umgås med våra vänner, är det mycket som händer samtidigt. Någon spelar dataspel, några hänger tillsammans, andra drar sig undan för att få lite utrymme.

Det är befriande. Det är kravlöst. Och det finns en stor acceptans för att alla är olika.

Så borde det vara överallt. Både i hemmet och i skolan.

Verkligheten ser annorlunda ut

Men verkligheten är ofta en annan. Problemen uppstår när vi alla förväntas bete oss på samma sätt, och det inte finns förståelse eller stöd för olika behov.

Därför kändes den där feedbacken både som en värmande kram och en påminnelse om hur sällsynt det är för personer med NPF att känna sig fullt förstådda.

När skolans “anpassningar” mest handlar om att barnet ska ändra sig för att passa in, visar det på en djup okunskap om barns behov – och om vad NPF verkligen innebär.

Det är dessutom diskriminerande.

Igenkänning?

Jag vet att många av er som läser det här känner igen er i kampen – att försöka möta ert barns behov samtidigt som skolan inte erbjuder den förståelse och det stöd ni behöver.

Det är frustrerande och hjärtskärande att se sitt barn må dåligt i en miljö som borde lyfta dem.

Men du är inte ensam. Det finns sätt att navigera genom allt detta, och det börjar med att du får känna dig sedd och stöttad.

Reflektionsfrågor:

1. Hur känns det när du försöker stötta ditt barn, men möts av motstånd eller oförståelse från skolan? Vad skulle du behöva för att känna dig mer trygg i dessa situationer?
2. Vilka små förändringar i din vardag kan göra det enklare för dig och ditt barn att hantera skolans krav?
3. Om du kunde skapa en idealisk miljö för ditt barn, hur skulle den se ut och kännas? Vad hindrar dig från att ta första steget mot det idag?

Jag vill hjälpa dig att hitta kraften och tryggheten i att stötta ditt barn på ett sätt som fungerar för just er familj.

Om du vill ha hjälp att skapa mer förståelse, acceptans och harmoni för ditt barn, är du varmt välkommen att boka ett samtal med mig. Tillsammans kan vi hitta vägar framåt.