Att följa skolans normer, kultur och förväntningar kan vara utmanande för vem som helst.

I skolan förväntas barn kunna sitta stilla, svara på tilltal och inte prata när de själva vill. De får inte utforska det som känns mest intressant för dem och de måste undvika att göra fel – något som är omöjligt när man håller på att lära sig nya saker.

Att hålla sig tillbaka skapar stress

Att inte få vara sig själv gör det svårt att slappna av och skapar stress hos alla, oavsett ålder. För våra barn är det ännu svårare att hantera frustration och stora känslor i sammanhang som kräver självkontroll.

Även om många barn lyckas trycka ner känslorna under skoltid, går det inte att kväva dem. De måste få utlopp, och det sker ofta när barnen kommer hem.

Den här månaden har jag pratat med två föräldrar om de plötsliga förändringar de sett hos sina barn – en femåring och en tolvåring. I båda fallen hade ingen i skolpersonalen märkt någonting ovanligt.

Femåringen

En livlig och äventyrlig men känslig femåring börjar förskoleklass, och kort därefter ser föräldrarna en stor förändring i beteendet.

Deras glada och nyfikna barn kommer hem från skolan överväldigad, med starka känslosvängningar och reaktioner på allt. De beskriver hen som “helt sjövild”.

Tolvåringen

En engagerad och initiativrik tolvåring får en ny lärare som ofta skuldbelägger honom inför klassen.

Efter bara ett par månader har han gått från att vara en omtänksam storebror till att plötsligt skrika elakheter åt sina syskon och slå dem.

Självreglering

Vad gör barn när de saknar både verktyg för att hantera stress och ord för att beskriva vad som pågår inom dem?

De försöker självreglera så gott de kan.

Det kan ta sig uttryck som utåtagerande beteenden där frustrationen går ut över andra, eller som inåtvändhet där de hanterar sin ångest ensamma. Vad de sällan gör är att prata om det med oss föräldrar.

Dels har de sällan den kognitiva förståelsen för att greppa sina inre känslomässiga processer, dels saknar de ofta orden för att uttrycka vad de upplever.

Hur ser det ut hemma hos dig?

Min egen son brukade explodera när han kom hem från skolan. Det tog lång tid innan jag förstod att han hade tillbringat större delen av dagen med att försöka hantera sin ilska över att bli behandlad som “ett barn.” Väl hemma behövde dessa känslor komma ut.

Om det är så här för ditt barn, vill jag att du ska veta att ditt barns reaktioner är fullt naturliga – det är ingenting konstigt med dem. De är ett sunt uttryck för stress.

Att våra barn måste ha det så här är däremot inte okej – men det är något vi behöver förhålla oss till. Det viktigaste vi kan göra är att finnas där för dem.

Reflektionsfrågor:

• Hur hanterar du den här typen av reaktioner hos ditt barn?
• Hur hanterar du dina egna känslor som kommer upp?
• Hur kan du bli en än tryggare person som ditt barn att uttrycka sitt fulla jag med?