Häromveckan hade jag en session med en mamma som jag har coachat ett tag. Hon berättade att lärarna på barnens skola beskrev hennes båda barn som “exemplariska.”

Enligt lärarna var de alltid lugna, satt stilla och tysta under lektionerna. De “ställde inte till några problem.”

Man kan kanske tro att mamman skulle känna stolthet och glädje. Vem vill inte höra att ens barn är exemplariska? Men den här mamman kände snarare en oro. Hon tänkte: “Det där är inte mina barn.”

Hemma är barnen som de flesta andra: livliga, högljudda, och fulla av energi. Men i skolan… där var de tydligen något helt annat.

Det verkade som om barnen verkade begränsa sig enormt i skolmiljön. Som om de krympte för att passa in i skolans struktur och förväntningar.

När hon pratade med barnen visade det sig att rädslan för att göra eller säga fel, att inte passa in eller att inte accepteras, fick dem att hålla tillbaka sina verkliga jag. De kände sig helt enkelt inte trygga.

Hur många barn har det så här? 

Hur många barn krymper sig själva, inte för att de vill, utan för att de måste – för att passa in och för att undvika att sticka ut?

Kanske du själv har varit med om det här – i skolan eller på arbetsplatsen, och då vet du förmomdligen hur begränsande det är…

Att anpassa sig till skolans normer blir en överlevnadsstrategi för många. Det här väcker frågor om trygghet och autenticitet.

Kan vi skapa lärmiljöer där barn kan vara sig själva? Hur hade skolan sett ut om vi fokuserade mer på relationer och på att bygga en miljö där varje barn känner sig sedd och trygg?

Reflektionsfrågor:

• Hur upplever ditt barn trygghet i skolan?
• Finns det något du som förälder kan göra för att skapa trygghet och självförtroende hos ditt barn, både i och utanför skolan?